Situationen, visar det sig, är en u-båtskapten som visar sin kollega, som blivit s-märkt riksdagsman, hur ryssarna antas ha smitit ut ur Hårsfjärden hösten 1982. Mankells tes är att Olof Palme – som ende svensk! – visste att ubåtarna kom från USA och att han våndades över den protestnot han tvingades skicka till Sovjet våren 1983. Ubåtarnas identitet kunde aldrig avslöjas, eftersom det svenska ubåtsförsvaret fick hemlig order att inte ge verkanseld. I stället skyllde senare utredningar på minkar och sillstim. 

Pjäsen väckte debatt på Newsmill redan före premiär, när förre ÖB Bengt Gustafsson hävdade att Mankell inte bedrivit egen källforskning, utan bara återger vad förre ambassadören och huvudsekreteraren i 2001 års ubåtsutredning Mathias Mossberg för fram i sin bok "I mörka vatten". Som liksom av en händelse är utgiven på Mankellägda förlaget Leopard. 

Mankell använder alltså sin pjäs till att driva en tes. Han framställer dessutom Palme som en machiavellisk, cynisk maktmänniska, som anpassar sanningen efter situationen: allt för politiken, allt för att partiet ska hålla ihop. Med ett halvt löfte om en ministerpost får Palme sin marine partikamrat att hålla tyst. Sanningen är bara en glidning på ytan, en ”färskvara som kan surna”. Medan verkligheten döljs på djupet: anspelningarna på akvatiska vertikala förflyttningar är många. 

Allt detta är det Mankells okränkbara frihet att göra som författare. Vad man däremot allvarligt kan ifrågasätta är hans förmåga att skriva dramatik med någorlunda verkshöjd. Pjäsen fokuserar på de båda u-båtskaptenerna, varav den ene (Fredrik Dolk) som sagt blivit socialdemokratisk folkvald, medan den andre (Jörgen Düberg) håller fast vid uppfattningen att ubåtarna varit sovjetiska. Men för att visa att även denne knektnatur har ett mänskligt hjärta låter Mankell honom citera Frödings dikt "En ghasel".

Pjäsen utvecklar sig till en melodram mellan de båda männen, med en påklistrad, kvinnoföraktande och pekoralistisk – ”Jag var en uttorkad öken!”, ”En gång var du med mig där nere i djupet!” – erotisk triangel på formen mannen, hustrun och mannens gode vän. Mankell har dessutom lagt in en metafiktion, eftersom den plikttrogne kaptenens dotter (Annika Kofoed) skrivit en pjäs om Palme och ubåtsjakten. Hon agerar styckets sanningssökare, Mankells alter ego, som får sprickorna att framträda i de offentliga och privata lögnernas fasad. 

Olof Palme spelas av Lars Viik, som valt att göra en imitation med fina medel: intonation, mimik, gester. Han har dessutom textens enda intressanta repliker, medan övriga skådespelare får kämpa förgäves med Steffen Aarfings hopplöst gigantiska scenrum och Mankells pekoral. Föreställningen är med andra ord inte precis sceniskt förtätad. Vilket får till följd att dialoger som borde varit intima ropas fram. Som om det inte räckte med Mankells pinsamt triviala repliker, där rollfigurer får föra dramatikerns talan, inte sin egen. ”Allting kommer upp till ytan”, inte bara ubåtar, utan framförallt usel dramatik.