Sjuttio minuter. Längre än så är inte denna, som den genrebestäms, dansteaterföreställning i koreografi och regi av Kajsa Giertz, vars tidigare Malmöuppsättningar – ”Snövit” och ”Carmen” – firat rättmätiga triumfer.

Och om det i förstone låter bisarrt att Giertz skulle uppföra en text av Jon Fosse så får man nog tänka ett varv till. För bägge arbetar de med exaktheten (någon vill tillägga stiliseringen) som vapen. Fosses text utgår från Sofokles, förstås, men den är – utan att göra avkall på historien – starkt komprimerad. Sakligt poetisk. Antytt rytmiserad, gjuten i sten.

Om det inte vore för Giertz och den tiohövdade ensemble som består av både skådespelare och dansare – gränserna skråen emellan är dock perforerad – så hade väl själva texten kunnat framföras som ett läsdrama på förmodligen mindre än en halvtimma.

Genom att initialt göra samtliga aktörer till Kung Oidipus – jag jag jag – placerar Giertz dramat i den enskildes inre, i konflikten, livskampen. Varje stackars barn av Thebe, där folk och fä dör i pesten, bär i någon mening på lidandet och ödet, förnekelsen och insikten, makten och maktlösheten, idolglansen och självrannsakan, eller med en mera psykologisk tolkning (scenografiskt väl tillvaratagen, se hur de tio likt växter gör entré underifrån) rentav på ett över- respektive underjag.

Omsider utkristalliseras Fredrik Gunnarson som Oidipus, och Cecilia Lindqvist som Iokaste (mor och fru till samme kung) men då är tonen redan satt, den för alla giltiga vävnaden och komplikationen ett faktum. Det är inte bara den ifrågasatte siaren Teiresias (Lindy Larsson) som är blind. Och det är inte bara med hörselorganet du kan slå dövörat till, eller erfara den dova körens åkallan och sorg. Kroppen minns, även envåldshärskaren kan krypa ihop som ett barn. Dansen kan frigöra minnen, förtydliga förträngda förlopp.

Anders Ortmans ömsom febrigt hetsiga ömsom elegiskt klagande musik bidrar till en uppsättning där skådespelarens personliga gestaltningsförmåga sätts på undantag och andra konstnärliga strategier tar vid: det kollektiva utforskandet av förhållandet mellan jag och värld, men också en estetik som vetter åt dokumentär, minimering och referat. Och den stundom använda mikrofonen pekar en aning in i samtidens bekännelsekultur, tillsvarsställande och intimisering av offentligheten.

Kanske inte en mästerlig uppsättning, men onekligen fascinerande.