En utredare och hans utredning som blir en teaterpjäs. Jonas Hassen Kehmiri speglar pjäsens tillkomsthistoria i ”Apatiska för nybörjare”, eftersom han gör teater av Gellert Tamas reportagebok ”De apatiska”.

Pjäsens faktamaterial ligger nära förlagan, ärendena som beskrivs är exakt desamma. Tamas lär dock inte ha haft ett personifierat samvete som viskar och skriker inuti hans hjärna och driver på honom att avsluta sin utredning. 

Just sanningen, eller rättare sagt hur vandringssägner och kvasirasistiska fördomar kan upphöjas till sanning, är pjäsens tema. Och hur sanningen relativiseras och ansvar bollas vidare.

Den sociala posititionen, yrkesfunktionen, är avgörande för vad som är sant. ”Frågan är kanske snarare hur det som vi såg säger något om vilka vi är. Eller vill vara. Eller önskar att vi inte var.”  

Ett reportage är naturligtvis hopplöst ur dramaturgisk synvinkel. Väldigt mycket text är bara återberättande, med skådespelarna vända mot publiken. Handlingarna är fåtaliga. Även saker som kunde spelats, om Nina Wester förhållit sig lite friare till scenanvisningarna, återberättas.

Khemiri har ett stilistiskt favoritgrepp i alla sina pjäser: överklivande repliker, dialog som inte är dialog i egentlig mening, bara skådespelare som i stafett övertar texten. Tempot och synken är det sannerligen inget fel på i Westers regi, men pjäsen blir ändå stillastående långa stunder. 

Khemiri har också en förkärlek för att skildra företeelser ur ungdomars perspektiv, ungdomlighet gentemot stel, fördomsfull vuxenvärld. Här framställs flera gånger ansvariga tjänstemän som mödrar – naturligtvis för att de alla tre råkar vara kvinnor – som ställs till svars, eller ursäktas, av sina barn.

Utbrändhet i omsorgsyrken antyds som en orsaksförklaring till omänsklighet i handläggning av flykting­ärenden. 

De verkliga tjänstemännen och politikerna, Migrationsverkets Annica Ring, regeringens samordnare Marie Hessle och migrationsminister Barbro Holmberg, nämns inte vid namn. Skådespelarna till och med markerar att de är rollfigurer: ”Vi är två skådespelare som just har gått in i rollerna som psykolog och tjänsteman.” Men citat är ibland autentiska. 

Khemiris pjäs är mycket snällare än förlagan, som utpekar alla, inklusive personal längst ner på rangskalan. Man kan undra varför.

I en scen uppmanas migrationsministern att säga ett chockerande yttrande ”som till barn”. Frågan är om inte hela uppsättningen har ett sådant tilltal. Vilket i och för sig passar till ämnet. Men att spela Valkyrieritten när nazismen kommer på tal känns bara alltför barnsligt övertydligt.