Boken på modet just nu i Sverige är "Happy happy", en antologi där några kvinnor prisar skilsmässan som en väg till ett bättre liv – en åsikt som knappast är så tabubelagd och provokativ som några av författarna vill tro. Klart att man ska skilja sig om äktenskapet är uselt och destruktivt.

Det gifta paret i Jonas Gardells 22 år gamla pjäs – hans debut som dramatiker – "Lena & Percy präriehund" borde ta sig en rejäl funderare på saken. De lever i en lägenhet som i praktiken är ett slutet rum, bakom nedfällda persienner i ett fickljummet förhållande. Ibland gör de försök till närmanden men stöter i nästa stund bort varandra.

Livet har inte gått som planerat, milt sagt. Lena drömde om en skådespelarkarriär men blev teaterkassörska, Percy ville bli kompositör men jobbar på bank.

I pjäsen – som spelades av skånska Skillingeteatern på Kulturhuset på måndagen – får vi se Percy (Jörgen Thorsson) klinka på sitt piano, men han blir allra mest upphetsad av att speja på grannarna. Dessutom försvinner han ibland på nattliga promenader...

Lena (Carina Söderman) bekämpar i stället tristessen med dagdrömmar om att bli ihop med en av skådespelarna på teatern.

"Lena & Percy Präriehund" visar att Jonas Gardell redan i ett tidigt stadium behärskade konsten till halsbrytande växlingar mellan skämt och allvar, oftast med bibehållen balans.

"Kan vi inte spela Alfapet?" frågar Lena och får svaret "Vad ska vi då göra på fredag?". Lite senare slår de två varandra med tidningar, ett milt våld i en otäck scen som vibrerar av undertryckt vrede.

Pjäsen visar även på Gardells eviga kärlek till musikal och schlager och här är Skillingeteaterns två skådespelare riktiga stjärnor: Jörgen Thorsson spelar uttrycksfullt piano och Carina Söderman (som bland annat har varit med i "Kristina från Duvemåla") brister flera gånger ut i himmelsk sång.

De två skådespelarna briljerar överhuvudtaget i första akten, som nästan har karaktär av en kabaré med korta scener och delvis uppdaterad text ("Idol" fanns inte 1989).

Efter paus blir handlingen mera sammanhållen men samtidigt trist i en utdragen charter-berättelse, fylld av klichéer – stela sådana, inte lekfulla.

Men Carina Söderman och Jörgen Thorsson hittar ny energi mot slutet, när alla hemligheter och lögner avslöjas – vilket öppnar nya möjligheter och visar att det trots allt finns ett starkt band mellan Lena och Percy

Kanske de ändå bör skiljas? Eller ska de stanna kvar hos varandra och i stället bryta sig ur sina fastlåsta roller?

Fortsättning följer varje dag i verkligheten.