Les Misérables är musikalen som mot alla odds – ville någon verkligen betala dyra pengar för att se mänsklighetens elände gestaltat på scenen – blev en veritabel kassavältare.

Något trögt i portgången var det visserligen, men efter Londonpremiären 1985 startade styckets segertåg över världen och framgången har bestått genom decennierna.

På Malmö opera besiktigar man det nu för andra gången och det finns – inte minst av premiärpublikens bifall att döma – ingen anledning tro på annat än välfyllda salonger hela hösten.

Ur Victor Hugos spretiga och bombastiska tegelstensroman ”Samhällets olycksbarn” – i originalavfattningen (1862) omfattande bortemot ett par tusen trycksidor – har Alain Boublil huvudsakligen extraherat och kondenserat ramberättelsen om den olycksalige före detta straffången Jean Valjeans vindlande och strapatsrika väg genom livet.

Den spelar mot en fond av det franska klassamhällets och de sociala orättvisornas tidiga 1800-tal och blandar ogenerat högt och lågt, komik och tragik, kärlek och bråddöd, det sinnliga och det sentimentala, humanistiskt patos och revolutionära paroller.

Claude-Michel Schönbergs partitur innehåller få riktiga örhängen eller showstoppers, men är konstfullt och raffinerat i sin närmast genomkomponerat operamässiga stil. Mats Rondin och Malmöoperans orkester – installerad i scenrummets fond – klarlägger dess struktur och detaljer insiktsfullt och med verkningsfulla klangschatteringar.

Den förra Malmöuppsättningen, 2000, minns jag som en anslående och spektakulär uppvisning av scenteknikens möjligheter och ljusets magi.

Omständigheterna är inte mindre anslående denna gången. Martin Chocholouseks flexibla scenarkitektur och Mikki Konttus suggestiva illuminationer skapar effektfull visuell klangbotten åt Ronny Danielssons variationsrika dispositioner av framför allt de väldiga kollektiva scenerna – hans erkänt bästa disciplin.

Dan Ekborg förlänar nyansrik karakterisering och vokal uttrycksfullhet åt uppgiften som Valjean, och som hans oförtröttlige vedersakare, den rigida pliktmänniskan och polisbetjänten Javert, framträder Fred Johanson – landets främste musikalartist, om ni frågar mig.

Marianne Mörck och Peter Harryson skänker frodig och grotesk gestalt åt det giriga och samvetslösa paret Thénardier, Emmi Christensson och Philip Jalmelid intagande fräschör och välljud åt kärleksparet Cosette och Marius.

Som Cosettes betydligt mer vanlottade medsystrar, den obarmhärtigt utnyttjade Fantine och den självuppoffrande Èponine, hörs och ses Karolin Funke och Ida Högberg och i den omfångsrika ensemblen i övrigt förtjänar bland andra Anders Gjønnes (Enroljas) och den mycket unga Beata Ljunggren (Lilla Cosette) att särskilt apostroferas.