Malmbergets son på kultursoppan
Kultursoppa med Göran Forsmark
Strandgatan 20, Halmstad 16/9
När jag säger till några bekanta att jag ska se Göran Forsmark på Kultursoppan vet de inte riktigt vem det är – men jag lovar att de skulle känna igen honom på bild.
Relaterat
Göran Forsmark syns ofta på film och tv, företrädesvis i biroller – han var en av de onda männen i "Jägarna" (första filmen) och prästen i "Skärgårdsdoktorn". I december lär miljoner svenskar se honom i årets julkalender.
Det är även gott om folk, fullsatt, på Strandgatan 20 när skådespelaren kommer in på scenen. Han sjunker ner på en stol, som om han var en del i publiken och utbrister: "visst ska det väl börja nu?".
Sedan börjar han och bjuder på en dråplig blandning av sanningar och skrönor från den nordligaste delen av vårt avlånga rike.
Stommen i Göran Forsmarks monolog kommer från hans föreställning "Mannen från Malmberget", orten där han föddes 1955.
Han beskriver sin barndoms hembygd som en plats där alla gick och småsvor över LKAB – gruvbolaget som helt dominerade orten – men om någon utomstående sa något ont om företaget var man beredd att ge honom på käften.
I Malmberget tillämpades Jante-lagen i en förstärkt form: "Ingen ska tro att någon någonsin kommer att bli något". Eller som huvudpersonens pappa säger: "En pilsnerflaska blir aldrig mer än full, även om man ställer den under Niagarafallet".
Göran Forsmark berättar levande med snygga pauseringar och norrbottniska dialektala utsvävningar om ett försök att bryta mot normerna. Han går med i en skrivarcirkel som leds av en finlemmad och beläst kvinna, en kulturkrock som ger upphov till många skratt från publiken.
Han blir kär i kvinnan och lämnar sin sambo men brädas senare av en snobb i en Porsche, som bara köper en flaska vin på systemet (det sistnämnda får en klang av landsförräderi).
Göran Forsmarks skrönor passar perfekt för en lunchtimme. Det är ett ömsint och komiskt porträtt av en stukad man – han kommer fram till att han är vad Dostojevskij har kallat "olycklig medelmåtta" – som ändå har ett befriande slut: han bestämmer sig för att göra ett nytt försök med cirkelledaren och börja skriva igen.
"Det kanske är så att pilsnerflaskan aldrig blir mer än full, även om man ställer den under Niagarafallet? Men jag kanske är en kvarting? Eller en 75:a?".
