Påklädaren är dramatikern Ronald Harwoods minnen av aktören och teaterledaren Sir Donald Wolfit, vars påklädare han var under en period 1950-talet. Pjäsen är till största delen ett konversationsstycke av brittisk sort som svenska skådespelare brukar ha svårt att göra rättvisa. I ett parti i första akten är det balans i spelet, när von Brömssen, som den lätt fjollige men skarpe påklädaren Norman, och Wollter som teaterledaren är ensamma på scen, och dialogen lyfter på det där osökta, kvicka brittiska sättet som inte innebär stora teatrala utspel eller braskande känsloeffekter. För att ingen ska missa nationstillhörigheten sjunger von Brömssen A P Herberts A nice cup of tea. 

Men Wollter (stort utspel!) och von Brömssen kommer inte i nivå med varann igen. Pjästexten är därutöver ganska tradig och full av banala klichéer. Som att den store teatermannen nödvändigtvis måste kladda på teaterkompaniets yngsta aktris (Maya Rung), som bjuder ut sig för att få en huvudroll. Handlingen utspelar sig under en enda föreställningskväll, då teatersällskapet spelar Shakespeares King Lear. Samtidigt pågår Blitzen och Luftwaffe bombar teaterlokalens grannskap. Lear var Wolfits paradroll, och han spelade den trotsigt under The Battle of Britain. 

I pjäsen är han svårt förvirrad och dödligt utbränd. Men när inspicienten (Carina Boberg med fint inställt röst- och spelläge) kallar till plats på scen reser han sig och genomför sin sista magnifika rollprestation. I verkligheten levde Wolfit till 1968. Harwood skapar en melodram om den utslitne skådespelaren, som gör allt för konsten. Eller är det för fåfängan? Hans delirier avbryts så fort han får veta att salongen är fullsatt. Ärelystnaden kan ingen kroppslig sjukdom eller mental ohälsa rå på. 

Intressantast med föreställningen på Göteborgs Stadsteater, förutom en del publiktillvända komiska ingrepp av von Brömssen, är de tredubbla betydelselager som omger Wollter. Han är en åldrad skådespelare (snart 78) som spelar en åldrad, döende skådespelare som spelar en åldrad, döende och vansinnig kung. Parallellerna mellan Lear och teaterdirektören är förstås motorn i Harwoods dramaturgi. Trippelexponeringen blir extra realistisk, eftersom Wollter kläs av nästan naken. 

Påklädaren kämpar med att få upp sin ”Sir” i sådan form att han förmår beträda scenen, användande små privata tricks han lärt sig under 16 års tjänst i logen. Samtidigt munhuggs han med sin herre, likt Punttilas dräng. Divans svängningar mellan nobelt storhetsvansinne och sentimental ödmjukhet döljer inte att han i själ och hjärta är en egocentrisk tyrann som glömmer även den mest lojale tjänare. 

En rolig detalj är att Nobelpristagaren Harold Pinter arbetade med The Donald Wolfit Company i början av 1950-talet. Harwood hade kanske sin gode vän Pinter i åtanke, när han skapade en biroll i Påklädaren: en arg ung man som skriver egen dramatik, vilken teaterledaren i rädsla och arrogans struntar i att läsa.