För två år sedan slog plattformspusselspelet ”Braid” ner som en bomb på Xbox Live och frälste såväl kritiker som spelare. Spelet bjöd på en rejäl portion originalitet och charm och visade att en genialisk spelidé kan vara viktigare än jätttebudget och stora produktionsteam.

Sommarens stora indiespelkomet, det danskutvecklade ”Limbo”, är lika gåtfullt och nydanande. Upplägget påminner i stort om ”Braid”, minus tidsmanipulationerna, men där Jonathan Blows sensationella enmansprojekt visade upp skimrande akvarellgrafik så målas ”Limbo” i kornigt svart, vitt och grått.

Grafiken består nästan enbart av siluetter av den gåtfulle huvudpersonen, omgivningar och, naturligtvis, fiender. Det påminner om en nattsvart tjeckisk dockfilm från 1970-talet, med suveräna animationer och skrämmande miljöer.

För trots att det handlar om ett plattformspusselspel så är det långt ifrån ett barnspel. ”Limbo” är riktigt otäckt och lyckas skapa nerviga oroskänslor i kroppen. Faran lurar bakom varje hörn i form av vidriga spindlar, parasiter som tar kontrollen över din kropp och männi­skogestalter som gör allt för att stoppa din framfart.

Och vad målet med din mörka resa är är höljt i dunkel. Utan förklaringar till vart du är på väg så försöker du oförtrutet ta dig framåt. På så sätt känns ”Limbo” lika mycket som ett diffust tillstånd, som ett speläventyr.

Hade det inte varit för att vissa pussel bjuder på lite väl enkla ”Trial and error”-lösningar och att det underbara är lite väl kort så hade spelet lätt kammat hem full pott. Trots att den här mörka solen har fläckar så är det här ett av årets absolut mest intressanta spel på grund av det beroendeframkallande upplägget och den ytterst täta stämningen. Missa det inte!