Jag har slutat räkna svenska jazzsångerskor som drar sig mot mjuk singer/songwriter-pop. Men inte slutat lyssna. I alla fall inte på dem som är så bra som Christina Gustafsson – röstmässigt i stil med storasyster Rigmor och deras kompis Sofia Pettersson. De svängiga rötterna märks i mer valsen ”Hours passing by” än i enda spåret med jazzbeat (på tvåan och fyran i takten) – titelmelodin i Steely Dans anda.

Med skicklige Halmstadtrummisen Calle Rasmusson som arrangör och medproducent blir tredje skivan mer lik debuten ”Moments free” än uppföljaren ”My move”. Samarbete med textförfattaren Stefan Danielsson har ökats till sex melodier och att bandet har fler blåsare och mer piano/orgel/rhodes hörs inte minst i enda standardlåten: ”It might as well be spring” med energisk sambarytm. Daniel Karlsson och Adam Forkelid pianoduellerar fint i ”Sometimes”, medan gitarristerna Erik Söderlind och Max Schulz glänser i var sin låt.