Tänk syntar som sirener i ett ödelagt urbant landskap, minimalistiska rytmer i ultrarapid, ekon, night bus-basar och melodier i vakuum bakom Romy Madley Crofts och Oliver Sims försiktigt längtansfulla viskningssång. Det är med bravur som denna svartklädda trio lyckas följa upp 2009 års Mercury Award-belönade debut med ett vackert andra album.

Ömsom låter ”Coexist” som den bästa av klubb­lokaler i sydvästra London, strax innan stängningsdags, ömsom som ett övergivet och länsat industrikomplex i Östeuropa. Samtidigt är albumet fullt av texter om kärlek och behovet av närhet. Och det är just där, mitt i mötet mellan ömhet och samtidsrelevant produktion, som ”Coexist” blir till sensommarens finaste kombination.

Även om Madley Crofts och Sims insatser förstås är oumbärliga för denna hommage till samexistens är det i första hand Jamie Smith (Jamie xx) vi har att tacka för juveler som ”Swept away”, ”Fiction” och ”Missing”. Det är när Smith får ta plats med sina maskiner som betyget fyra känns som mest motiverat.