Albumet är mestadels skrivet och inspelat i Melbourne där Jens Lekman tillbringat den senaste tiden i självvald exil. Det är också en kontrastartad uppföljare till 2007 års förtjusande "Night falls over Kortedala".

Med titlar som "She just don't want to be with you anymore" och "The end of the world is bigger than love" är skillnaden mellan då och nu svår att missa - och känslan av sammanbiten sorg ständigt närvarande. Där "Night falls…" handlar om kärlek och enkla vardagsbetraktelser behandlar "I know what love isn't" istället separation, svek och tvivel. Ett sinnestillstånd som Lekman, med hjälp av fler blåsinstrument, färre stråkar, lättare pianon och några hänryckande trumkomp, hanterar lika väl och varmt som den obekymrade romantiken.

"I wish I'd never met you/ like I wish I'd never tasted wine/ or tasted it from lips that weren't mine", sjunger Göteborgssonen på albumets finaste spår, "Erica America". Det kommer dock till sin fulla rätt först när det sätts i ett sammanhang av Tracey Thorn-hälsningen på "Become someone else's". Allt kan förklaras med popmusik.