På förra skivan ”Bitter and sweet”, med softa original och upp­jazzade popcovers, gillade jag de avskalade låtarna mest. Det spåret går Jessica Norberg (född ­Pilnäs) vidare på, utan trummis, när hon hyllar norsk- och svenskättade Peggy Lee (egent­ligen Norma Dolores Eg­strom, 1920–2002). I jazzstandards och Peggy Lee-kompositioner, som ­valsen ”I wound it up”, sjunger Jessica sjunger rätt svalt och rakt, men i soulbluesiga nummer som ”I’m gonna go fishin’” släpper hon loss.

Mattias Ståhls svävande vibrafon (”What’s new”) ger ett luftigt intryck med Fredrik Jonssons fylliga bas (”The gold wedding ring”) och Karl Olanderssons sprittande trumpet (”Boston beans”). Jag hade gärna hört längre solon, som i ”Do I love you”.

Gästande Fläskkvartetten får större utrymme i ballader som ”Smile” än när ”Fever” gör långsammare och utan originalets fingerknäppningar.