Hans soloprojekt beskrivs som "en blandning av ett välbekant svenskt pop-sound och en tydlig influens från de brittiska öarna". Nu har jag inte hängt jättemycket på de brittiska öarna men svenska pop-musiken har jag bättre koll på. Och det har de rätt i, de egna. Skivan låter som en blandning av Per Gessle, Ted Gärdestad och Håkan Hellström, fast med en egen röst. "Det lilla trädet" är en favorit och "Memory Lane" i Håkan-stil, likaså.

Det är ett ganska spretigt album som delas upp i två läger: det som är Pontus de Wolfe, och det som är honom à la någon annan svensk artist. Om han till nästa album lyckas "get his act together", och fortsätter med det som är bara hans, kan det bli magiskt, och nytt. Nu andas det stundtals lite väl mycket 2003 och Gessles "Mazarin".