Den som tröttnat på idéfattig blues kanske kan räddas av Willie McBlind. New York-gruppen har fått lysande kritik för sin skicklighet och sättet att utveckla genren, och visar att 1950- och 60-talets Chicago inte behöver vara bluesens slutstation.

”Live long day” bär ännu ett steg längre än de två tidigare albumen. Naturligt ankare är Jon Catler, som också producerat och skrivit flertalet låtar. Hans gitarr får gott om plats, kanske rentav för mycket ibland. Somligt erinrar om Jimi Hendrix medan svänget gärna påminner om Grateful Dead; ”Boogie train” kunde ha varit Garcia/Dead. Annat kan beskrivas som psykedelisk blues, där Meredith Bordens röst ger soundet extra nerv. Av och till görs nedslag i Mississippidelta, och just där har bandet sina musikaliska rötter.

Mitt i mixen bär  albumet också ett tema: tåg, en sorts railway songs, ännu en länk ner i traditionen.