Arenarocken dödar entusiasmen för Pumpkins nya album
Smashing Pumpkins
”Oceania” (EM)
Skivan innehåller ganska bra låtar, men produktionen är för stor och snäll. Dock innehåller den ett par spår som påminner om Pumpkins glansdagar på 90-talet.
Relaterat
Artikelserie
- Skivrecensioner v. 25
- Dubbel nostalgi med dansband 2012-06-20
- Välgärning lyfta fram Chaminade 2012-06-20
- Utåtriktat och kommunikativt 2012-06-20
- Lyssna och njut av Gunde Johansson 2012-06-20
Billy Corgan gör mig väldigt kluven med sitt nya släpp under Smashing Pumpkins-flagg. Det börjar riktigt bra med Cherub Rock-vibbar i ”Quasar”. Det blir ännu bättre i ”Panopticon” som känns lite som en våt dröm för alla fans som gått och suktat efter något som påminner om glansdagarna på 90-talet. Men sedan följer skivans mittparti, som inte alls fungerar för mig. Det är egentligen ganska bra låtar, men det är för stor och snäll produktion.
Det är arenarock och det skär i mitt en gång så orangefärgade pumpahjärta. Det långa titelspåret känns som en radda lösa stycken och fungerar inte alls för mig. Sedan räddas läget igen av sköna avskalade ”Pale horse” och på ”The Chimera” är Corgan i ”Mellon Collie”-land och det känns helrätt. Jag önskar bara jag kunde vara lika entusiastisk för skivan som helhet, nu blir det bara tillfälligt.
