På sitt sjunde album har Tomas Andersson Wij tagit hjälp av eminente Andreas Mattsson, som både varit med och skrivit låtar samt producerat skivan och gett ”Romantiken” en varm ljudbild. Resultatet? På det hela taget ett småtrevligt album, där renodlade poplåtar möter mer eftertänksamma ballader.

Bättre än trevligt blir det dock inte. Kanske för att jag personligen är geografiskt felplacerad och inte tillräckligt gammal för att relatera till kärlek i Stockholm 1995? Texterna handlar tematiskt mycket om nostalgiska tillbakablickar och minnen av den svunna ungdomen.

Sammantaget blir det lite för mycket av högtravande allvar för mig. Lite av det här ”jag är singer/songwriter, alltså gnäller jag”-syndromet. Men här finns lite ljusglimtar också, Ane Bruns gästspel på titelspåret är till exempel riktigt fint.