Jonathan Johansson bygger konsekvent vidare på det som startade med debuten ”En hand i himlen” – allvarliga texter inbäddade i riktigt starka popmelodier. Men det är ett mäktigare ljudlandskap som möter oss på ”Klagomuren”, där Johanssons ljusa röst bäddats ner i ett kompakt syntmörker som rymmer både riktigt tunga rytmer och snygga gitarrslingor.

Det är en ljudbild som känns storstad. Shoegaze utan smuts. Och med den där utsatta sångrösten. Tom på ironi, full av känslor och smärtsamt vacker. Ett rakt igenom starkt album där spår som ”Centrum” och ”Min ljusaste röst” blir personliga favoriter.

Det här är tröstande musik att plocka fram när vintern känns som mörkast och det är på tiden att fler upptäcker Jonathan Johanssons storslagna musik.