Olyssningsbart musikmonster
Lou Reed & Metallica
Lulu (Universal)
Relaterat
Artikelbilder
Artikelserie
- Skivrecensioner v.44
- Uggla tillbaka på hemmaplan 2011-11-02
- Nytt mästerverk i svensk musik 2011-11-02
- Storslagen musik som tröstar 2011-11-02
- Fin bruksjazz av pianolös kvartett 2011-11-02
- Skevheter och svävande techno 2011-11-02
- Idérikt och vackert på personlig skiva 2011-11-02
- Osentimental och svängig julskiva 2011-11-02
En halv minut in i ”Pumping blood” skiftar reaktionen från WTF? till ett hånskratt. Det är ju farfar Simpson som i otakt och totalt tonlöst försöker sjunga med direkt ur ett texthäfte till ett hårdrocksband som försöker komma ihåg låten de jammade fram kvällen innan.
Hela skivan är som en ond dröm. Under ”Mistress dread” vill man bara skrika ”Stopp! Hjälp sångaren bort från mikrofonen” medan bandet stirrar ner i golvet och mal på så hårt de kan och förmodligen tänker ”Allting går över. Även det här kommer att gå över.” Det är också allt som kan trösta mig under de 95 minuterna ”Lulu” plågar mina öron.
Lou Reed och Metallica har bidragit med mycket till musikhistorien men det spelar ingen roll. ”Loutallica” är bland det sämsta som någon haft mage att ta betalt för, någonsin.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 4 nov 2011 21:23 Olof Hänel (Ej registrerad)
Hej Döden och tack för din kommentar. Det här är inte en Lou Reed-skiva, det är ett samarbete mellan Lou Reed och Metallica. Jag som hårdrocksrecensent har förmodligen en annan infallsvinkel än du, min Lou Reed-kunskap är på greatest hits-nivå medan jag hört allt Metallica släppt. Men jag kan bara skriva vad jag själv hör och det är två artister som kör sin egen grej mer eller mindre oberoende av varandra. Metallica gör därtill ett riktigt dåligt jobb, Hetfields sånginsats är bedrövlig, och till deras taffliga och otroligt enformiga riff låter Lou Reed som en förvirrad farfar Simpson. Därför det låga betyget.
Mvh Olof Hänel, recensent
Skrivet 4 nov 2011 16:53 Döden (Ej registrerad)
Den här recensenten har uppenbarligen ingen vidare koll på vad Lou Reed har sysslat med de senaste 20 åren. I den kontexten är den här plattan inte särskilt anmärkningsvärd, och snarare mer lättlyssnad än mycket annat han har åstadkommit. Och hans röst låter inte mer farfar Simpson här än på hans andra plattor. Skaffa lite insyn i kontexten innan ni börjar yla med hundarna.