Ett balanserat musikaliskt preludium till den stundande julhysterin dominerade den gångna helgens kulturutbud.

I Snöstorps kyrka gavs nämligen Händels storverk ”Messias” av Cappella Snöstorp, orkester och solister under ledning av Göran Persson. Verket har sedan uruppförandet bibehållit sitt grepp om lyssnarna och varit föremål för såväl kritikernas gunst som en kontinuerlig uppförandetradition.

Helgens framförande var en något bantad version av det fullskaliga verket som i sin ursprungstappning tar två och en halv timme av lyssnaren i anspråk. Utsikten att bli snuvad på sina favoritarior inkräktade dock inte på det rättvisande helhetsintryck framförandet ingav av verket.

Ur kör och orkester lockades konsekvent välljud och förfinad klangkvalitet. Efter den välavvägda inledningen med mer betoning på behärskad värdighet än mörksvärtad passion var det många gånger det polerade framförandet förmådde överskrida den hårfina gränsen mellan det imponerande och det engagerande, mellan matematik och estetik.

Som bäst var det just då de punkterade rytmerna slipades till en udd riktad utåt och tryggheten offrades på så vis att frasernas riktning förmådde propagera det musikaliska budskapet framåt med energi och passion. Höjdpunkter av synergi mellan kör och orkester uppnåddes i detta hänseende till exempel i den magnifika slutsatsen ”Worthy is the lamb that was slain”.

Till sin hjälp hade det musikaliska fotfolket en imponerande solistkvartett att krydda den musikaliska anrättningen med.

Det är alltid med spänning man ser fram emot de konserttillfällen vid vilka sopranen Anna Jobrant medverkar. Som hon visade även i juli tillsammans med Göteborg Baroque i Söndrums kyrka är hon svåröverträffad i barockrepertoar: avskalad renhet, sparsam ornamentering och naturlighet ingick som alltid ett symbiotiskt förhållande med den överjordiska röstkvaliteten.

I välbekanta ”He shall feed his flock” samsades hon dessutom om utrymmet med distingerade alten Karin Andersson, välbekant sedan tidigare för Halmstads oratorieentusiaster.

Tenoren Johan Christensson bidrog i sina inslag med en utpräglad förmåga att omvandla textens innehåll till klingande känslor och accentuera vändningar och infall med deklamatorisk pondus. Som bevis i målet anför jag insatsen i arian ”Thou shalt break them” för att nämna blott ett.

En bas med stor pondus visade sig Daniel Hällström vara. I synnerhet i ariorna ”The trumpet shall sound” och ”Why do the nations so furiously rage” utmynnade ansatsen i en omtumlande tryckvåg som fortplantades genom de lägre registren.

Till helheten sett var framförandet sammanfattningsvis ett övertygande startskott till den tid som står för dörren.