Frida Kahlo (1907-1954) och Diego Rivera (1886-1957). Världens förmodligen mest kända och mest mytomspunna konstnärspar.

Hon invalidiserad och traumatiserad efter en svår spårvagnsolycka i ungdomen. Han genom sina muralmålningar en ikon redan under sin livstid – nu rekapituleras deras liv och konst på Göteborgs Konstmuseum i utställningen ”Frida Kahlo & Diego Rivera”.

De visade verken, inalles ett drygt 30-tal inklusiva teckningar och foton, är lånade ur Jacques och Natasha Gelmans samling av mexikansk konst.

Trots sitt ringa omfång är utställningen/samlingen uppbyggd så att den gör viktiga nedslag i såväl Diegos som Fridas konstnärskap.

Av förklarliga skäl berörs dock inte Diegos banbrytande insatser som muralmålare och inte heller någon av Fridas självutlämnande målningar där det fysiska lidandet står i fokus finns med. Men bristerna är umbärliga och kompenseras av att flertalet av de 17 oljemålningarna måste betraktas som nyckelverk.

En lätt kubistisk målning av Diego Rivera (”Den sista timmen” från 1915) påminner om att han fick sin grundläggande konstnärsutbildning i Paris.

Efter revolutionen 1910-16 återvände han till Mexiko och övergav den europeiska modernismen. I stället kom hans verk att återspegla å ena sidan en djup förankring i de gamla indiankulturernas Mexiko, å den andra en eminent förmåga till monumental gestaltning också i små format.

Magnifikt i sin enkelhet är bland annat ett porträtt av Natasha Gelman utsträckt bland vita kallor (i Mexiko en symbol för kvinnlig sexualitet).

Det stormade kring Frida Kahlos och Diego Riveras äktenskap. I litteraturen har Frida felaktigt beskrivits som den kuvade. Delvis kan detta förklaras av att Diego i sina målningar inte avslöjar någonting om sina tankar om och känslor för Frida.

Frida däremot, serverar sitt känsloliv på ett fat – oftast med surreella förtecken. Hon är besatt av två ting: sig själv och Diego. Hon gör självporträtt med apor, med olika frisyrer och olika klänningar. Hon begråter sina missfall och bär med sig Diego i sitt huvud, i sitt hjärta, i sitt sköte som vore han ett barn.

Själv vilar hon i famnen på Mexiko som omsluts av universum – i världsalltet är Diego centrum och nav, med livets eld i sin hand. Målningen är en apoteos över Diego och Frida. Över deras liv, där den prosaiska sanningen dock torde vara att det nog var stormigt och smärtsamt men ändå på rimligt lika villkor.

 En utmärkt katalog och en handfull porträttfoton av Frida tagna av bland andra Nicolas Muray kompletterar denna i sitt slag lilla men ändå enastående utställning.