De båda träffades på Fria målarskolan i Halmstad i slutet av 1980-talet. Det bar vidare mot konststudier i Norge och numer är de båda bosatta i Oslo.

Galleriets stora rum är mer eller mindre upplöst. Nya vinklar har skapats och mjukat upp de räta vinklarna. ”Don’t panic”, ”Order-Order” uppmanar några textfragment lite avspänt.

Det är bara till att kliva in och sköljas över av Lars- Erik Svenssons ”The beauty of order”. Färgen flödar och lever, tar sig fram över de enorma dukarnas ytor. Inte utan styrsel, här finns en hand bakom den bubblande energin som ger struktur i flödet och laddning i koloriten.

De jättelika dukarna samspelar med små runda målningar, av båda konstnärerna, där färg möts i ett organiskt samspel; konstnärskapen vävs in i varandra.

Så bryts våra föreställningar åter upp då vi ställs inför Annika Simonssons skulpturer av kramdjur, eller snarare högar av kramdjur insvepta i ett plastskikt med glada färger. Ännu en gång utmanas våra invanda intryck. De uppkomna föremålen blir knepiga att förhålla sig till.

Visst har Annika Simonssons gula cyklister, nu placerade utanför HFAB:s kontor, ett rakare tilltal men på något vis utgör de början på samma andetag, ett okuvligt och gränsöverskridande formspråk. Detta även om det känns svårare att sympatisera med gosedjurshögarna.

Som en blinkning till årstiden tar en grupp svarta svampar plats i ”Carl André i svampskogen”, men där tar det stopp. Att stå inför de generösa svarta skulpturer känns åter udda och oväntat. Deras svarta, stolta former blir i det närmaste utmanande.

Några expansiva tuschteckningar av Annika Simonsson avrundar det äventyr som utställningen bjuder.

Jag fascineras över hur gränser tänjs, både vad gäller vår perception och formers inneboende möjligheter. Det är rätt häftigt helt enkelt. Utställningen lurar på någon form av strukturerad närhet till kaos. Här finns både estetisk balans och dess diametrala motsats.

Fotnot. En intervju med Annika Simonsson och Lars-Erik Svensson var publicerad 6/10.