Finns det inte snarare en poäng i att barn har en passion, som vuxna inte förstår ett jota av? Ett eget universum, som den pokémonvärld mina ungar levde i för drygt tio år sedan?

Så kan man fundera men givetvis var det toppen de gånger jag själv hade nöje av godnattsagan – som när vi läste Jan Lööf.

Jag blir därför varm inombords när jag vandrar omkring bland stojande barnfamiljer i Lööfs häftiga bildvärld på Göteborgs konstmuseum. För här finns de allihop: Morfar sjörövare, det röda äpplet och Örni – den lille killen som fick köra såväl brand- som bogserbil.

Men de nostalgiska kickarna går ännu längre tillbakaför här finns även de vuxenserier jag läste på 70-talet: "Bellman" som drev med vänstersekterism och följaktligen upprörde sekteristerna, och "Ville" i tidningen Vi där kungen och Olof Palme blev kidnappade – vilket fick Palme att säga upp prenumerationen.

Seriesidor och gulnade tidningsklipp överlappar varandra på ett rörigt och hemtrevligt sätt på museet, och det känns märkligt att dessa beskedliga berättelser har kunnat provocera någon.

Men så var det. Många föräldrar klagade även på "Tårtan" (premiär 1972), där Jan Lööf var en av de degkletiga bagarna.

I dag har tv-serien älskats av flera generationer svenskar och på utställningen kan man se det första avsnittet, där den deprimerade konditorn (spelad av poeten Sonja Åkesson) lämnar över bageriet till de tre sjömännen på dekis.

Men det är ändå bilderna som är det centrala på museet, myllrande av miljoner små detaljer.

Det finns alltid något nytt att upptäcka som i en jazzkonsert från boken "Ta fast Fabian", där Albert Einstein, Josef Stalin, Charlie Chaplin och andra historiska giganter sitter i publiken.

Jan Lööf är själv saxofonist – och jazzmusiker har sällan sett så coola ut som på hans bilder, en perfekt musikintroduktion för små barn. De får ju knappast vara uppe och se "Treme", SVT:s nya serie sent på fredagskvällar, där man kan se liknande tuffingar spela på rökiga barer.

Det är något av tittskåp eller adventskalender över verken (Jan Lööf gjorde radions kalender 1982) och man vill hela tiden se mer. Därför är det förstås perfekt med en huslänga där vi kan spionera genom små kvisthål – till exempel in i badhuset på nakna bastubadare. Wow!

Och så har vi då alla maskiner: motorcyklar, flygplan och Lööfs egna uppfinningar – robotar och raketer – där konstnären har fått med varenda liten slang, skruv och mutter.

När jag lämnar museet och kommer ut på Götaplatsen känns tillvaron lite otrygg, som om såväl stadsteater som bibliotek kan rasa ihop när som helst.

Jag vill se alla skruvar som håller uppe huskonstruktionerna. Hur kan jag annars veta att de finns?