Sydamerikanska konstnärer är sällsynta gäster i nordiska utställningssammanhang. Det är därför bara att tacka och ta emot när Malmö konsthall och Moderna museet Malmö under sommaren bjuder på verk av Anna Maria Maiolino, som visserligen är av italiensk börd men verksam i Brasilien sedan slutet av tonåren, respektive Doris Salcedo från Columbia.

På Malmö konsthall delar Anna Maria Maiolino utrymme med den danske fluxus- och konceptkonstnären Poul Gernes (1925-1996). Ett lyckat arrangemang eftersom de två inte på något sätt konkurrerar utan snarast förstärker särarten i varandras konstnärskap.

Visserligen med väggar emellan ställs Gernes färgsprakande jätteinstallationer, ready-mades och upprepningar av geometriska grundformer mot Maiolinos på sitt sätt lika disparata, undersökande och kontroversiella verk. Men där Gernes är extrovert är Maiolino introvert; där Gernes låter färgerna flöda och stegrar deras intensitet håller sig Maiolino till dämpade jordfärger, till svart och vitt. För Gernes är konst yta och okomplicerad glädje.

För Maiolini är konst det som döljer sig bakom ytan. Med alla till buds stående medel och tekniker söker hon sig bakom denna yta, vad den så än består av. Hon klipper upp, skär sönder, syr ihop. Skapar hålrum och kaviteter. Kartlägger i träsnitt, teckningar, foton, videofilmer, keramiska skulpturer sambandet mellan det vi via munnen tillför våra kroppar och det som senare lämnar dem.

Fragmentariska studier av basala orsakssammanhang som hon vrider och vänder på, upprepar och återkommer till under en konstnärlig process som pågått i närmare ett halvt sekel. Ingen början, inget slut, inget svar. Men heller inga frågor. Med global snarare än specifikt sydamerikansk giltighet ett perpetuum mobile av glädjedödande meningslöshet.

På sitt sätt förefaller det som om meningslösheten också är temat i Doris Salcedos konstnärskap som med direkta referenser till Colombias blodiga nutidshistoria ändå har en giltighet som sträcker sig långt utanför alla nationsgränser. Men här är det inte den eviga upprepningens meningslöshet utan krigets, våldets, rasismens meningslöshet. Vår värld krackelerar.

Den rämnar under trycket av naturkatastrofer och människors ondska vilket Salcedo 2007 synliggjorde i den skulpturala installationen ”Shibboleth” – en 167 meter lång sprickbildning i golvet till Tate Modern; en rämnande klyfta som hotar att bli större och större, djupare och djupare för att till slut bli omöjlig att överbrygga.

I Moderna museet Malmös stora turbinhall lägrar sig tystnaden. Med installationen ”Plegaria Muda” som betyder ungefär ”stum bön” har det som antyddes i Tate modern om den rämnande världen fullbordats. Tystnaden är dödens tystnad. Turbinhallen en kyrkogård med 69 gravmonument, skenbart identiskt lika men i själva verket med små individuella skillnader.

Varje monument består av två bord, det ena lagt ovanpå det andra och åtskilda av ett drygt decimetertjockt lager av hårt sammanpressad svart jord. Men döden är inte ett totalt utslocknande. I jorden mellan borden finns näring, finns embryon till nytt liv och ur bittesmå, borrade hål i skivorna på de upp och nervända borden spirar gräs, några försiktiga strån som under utställningens gång kommer att växa sig allt större och bilda allt tätare tuvor.

”Plegaria Muda” är inte en utställning om död och utslocknande. Det är en utställning om styrka, hopp och tron på världens och människans förmåga att läka sår, att resa sig, att födas på nytt.