I Louisianas miniserie ”Konst på papper” har Al Taylors underfundiga och associativa teckningar i skilda grafiska tekniker nu fått lämna plats för målningar på papper skapade av en av 1900-talskonstens mest inflytelserika konkretister: tysk/amerikanen Josef Albers (1888-1976).

Josef Albers namn är oupplösligt förknippat med de otaliga ”hyllningar till kvadraten” han började skapa runt 1950. När man ser de perfekt utförda oljemålningarna lockas man lätt att tro, att det var själva enkelheten i den geometriska grundformen som Albers uppfattade som en utmaning (hur många variationer går det att med färgens hjälp åstadkomma?).

I själva verket, visar det sig nu, förhöll det sig precis tvärtom. När Albers ”hyllade kvadraten” var det inte formen han syftade på utan dess förmåga att göra färgen synlig. I den neutrala kvadraten fann han just det verktyg han behövde för att ”ostörd” kunna utforska färgernas magi och kommunikativa förmåga.

Josef Albers väg till kvadraten som synliggörare av färgdialoger var dock inte spikrak. Embryot föddes i Bauhaus där han under 1920-talet vid sidan av en lärartjänst också arbetade med glasmåleri. Formspråket var, helt i Bauhaus anda, konkret, och färgerna, med undantag för lysande rött, hållna i sobert vitt, grått och svart.

Som en följd av nationalsocialisternas kulturpolitik tvingades Bauhaus stänga i augusti 1933. Albers hade då redan blivit erbjuden tjänsten som ledare för den nyinrättade (och sedermera legendariska) konstskolan Black Mountain College i North Carolina. Han och hustrun Annie emigrerade till USA och blev kvar där.

Albers intresse för det konkretistiska formspråket fick ytterligare näring under en längre rundresa i Mexiko i mitten av 1940-talet då han upptäckte de mexikanska byhusens geometriskt enkla men färgsprakande fasader. Upptäckten ledde till en 1947 daterad serie på temat ”Variant/Adobe” – färgintensiva målningar på papper där fasaderna så till den grad stiliserats att de framstår som direkta föregångare till den renodlade kvadraten som synliggörare för färger, färgnyanser och färgdialoger.

Utställningen - som hängts i omvänd kronologi - följer hela förloppet från 30-talets konkretistiska variationer till det sena 40-talets ”adobes” och följande decenniers ”hyllningar till kvadraten”. Som motvikt till målningarna och skisserna på papper har Louisiana kompletterat utställningen med ett par kvadrater utförda i olja på pannå. En utmärkt idé eftersom de illustrerar att Albers verkliga storhet inte ligger i de ”färdiga” verken.

Det är i skisserna som färgerna lever, skälver, tjusar och förför, ännu inte tyglade av de slutliga verkens utslätade penselskrift och rakknivsvassa linjer.