Med ”Arkitekturens gränser II & IV” har Louisiana nått fram till de avslutande delarna av sin utställningsserie om arkitekturens väsen och villkor. I fokus står människan. Människan och hennes drömmar om hem och hus, om boende som en mänsklig rättighet i en privat sfär, alternativt i ett socialt kollektiv.

Det är en enorm utställning. Svåröverblickbar med en global spännvidd som sträcker sig från ”cellen” som en utgångsmodul för den enskilda människans boendebehov till kollektiva mastodontbyggen. För överskådlighetens skull är utställningen indelad i de tre huvudavsnitten ”Dröm”, ”Cell/Nätverk” och ”Sociala aspekter” som (dock en aning huller om buller) visas dels i södra flygelns båda våningsplan, dels i den underjordiska gången och pelarsalen.

Ett avslutande utropstecken finns i parken där den belgiske konceptkonstnären Arne Quinze byggt upp brädprojektet ”Mitt hem, mitt hus, mitt hus på styltor”. Det verkar i förlängningen av de foton från ”Burning man festival” – det årligen återkommande evenemanget i Black Rock Desert i Nevada dit människor kommer från hela USA för att under en vecka leva ut sina drömmar om bland annat boende – som inleder utställningens ”drömavsnitt”. 

Boende är en mänsklig rättighet, eller borde i varje fall vara det. Det egna ”krypinet” ordnade vi redan som barn när vi förvandlade utrymmet under matbordet till en koja.

På Louisiana får rekonstruktionen av Le Cabanon, den celliknande ”maskin för boende” som le Corbusier uppförde åt sig själv 1952, liksom den japanske stjärnarkitekten Sou Fujimotos modell till ”Final Wooden House” från 2010 bilda utgångspunkt för olika slag av förverkligade eller blott drömda ”celler” i form av trädhus, stylthus, pråmhus …

Om en annan typ av celler påminner Wang Qingsongs jättefoto ”Dormitory”: en idealiserad beskrivning av hur fattiga människor i Kina – fabriksarbetare, studenter - nödgas bo i fyra kvadratmeter stora nätburar som staplats på varandra i hangarliknande lokaler.

En kollektiv boendemisär (dokumenterad av den danske journalisten Jes Randrup i Jyllands-Postens reportage ”Mäniskor i bur”?) i bjärt kontrast till de närmast utopiska byggnadskomplex som de danska arkitekterna Bjarke Ingels Group är på väg att realisera längs med West Sides hamnfront i New York.

Längs den axel som sträcker sig från ”privat modul” till ”kollektivt boende” ryms en oändlig mängd variationer och det tycks som om Louisiana inte missat en enda. Att ens översiktligt redogöra för detta milt talat ambitiösa projekt är omöjligt. Utöver texttavlor, foton, byggplaner, arkitekturritningar och modeller i större och mindre skala rymmer det även videofilmer och databaser för fördjupningsstudier på egen hand.

Inte desto mindre vill jag ändå framhålla den del som visas i södra flygelns övre etage. Den är helt tillägnad arkitekturutvecklingen i Ryssland efter Sovjetunionens fall. I många tiotals utsökt utförda miniatyrmodeller illustreras stadsmiljöernas förvandling från stalinismens gråtrista betongkomplex till varierad bebyggelse med plats inte bara för människor utan också för grönska och färg, ljus och luft.

Denna avslutande del av ”Arkitekturens gränser” är lika ambitiös som de föregående. Och lika tidskrävande. För besökare med speciellt intresse för arkitektur: sak samma. Den är värd varandra minut!