Björns trädgård är en liten oansenlig park på Södermalm i Stockholm mest befolkat av huvudstadens A-lag. Desto storslagnare är de trädgårdar konstnären Björn Wess- man bjuder på på Konsthallen i Hishult i sin utställning med samma namn. Det är, som det brukar med Wess- man, ett överdåd utan dess like.

Att det blir just Björn Wessman som står bakom den 100:e utställningen på Konsthallen i Hishult är ingen tillfällighet. Här har han varit en återkommande gäst sedan start och satt sin prägel på både in- och utsida. Under åren har vänskapen mellan Wessman och konsthallsägaren Kjell Åke Gust- afsson vuxit sig stark och djup, man kan följa den i den vackra lilla katalog som tagits fram till jubileet.

2011 är något av ett klang-och jubelår för produktive Björn Wessman som ställer ut på inte mindre än tre platser i landet. Förutom Hishult också Millesgården på Lidingö och Ronneby Kulturcentrum.

Och någon avmattning i den måleriska energin går inte att märka, i alla fall inte på Hishult. Drygt 40-talet verk presenteras, en blandning av olja, teckning och lito. Denna gång rör vi oss i irländska Altamond Park, i Monets Giverny och i de marockanska oaserna.

Det är bara att kapitulera. Björn Wessman tar oss med in i landskap som doftar, surrar, ångar av liv, sol och växtlighet. Det är som om hans grönska vill tränga utanför ramarna i pur glädje över att få leva och finnas till. Så här skriver han själv:

”Bilderna kommer till mig som ett flöde, jag har svårt att inte driva med strömmen. Vi, bilden och jag, pratar med varandra, är inte överens alltid, men förmodligen strävar vi åt ett ljust och gemensamt harmoniskt kontinuum. När en bild är färdig vill jag genast se vad som döljer sig bakom nästa krön och nästa.”

Björn Wessmans arbete är fyllt av självförtroende. Här är en konstnär som vilar tryggt i det han gör, som vågar spränga gränser såväl i val av färger som format. Någon klädsam blygsamhet vilar inte heller över den dialog som förs i katalogen. Här är en man som vet vad han vill och vet att ta för sig. Osvenskt? Javisst, men också rätt befriande.

Utställningen i Hishult består av några av de monumentala verk vi vant oss att se från Wessman.

I Orangeriet dominerar den jättelika ”Nature of painting” som hämtat sin inspiration från Paris Bois de Bologne, i den stora utställningshallen finns ”Narcissus” där Monets Giverny speglar sig i sin egen skönhet.

I en svit tavlor återges också besök i irländska Altamond Park som i alla fall kommer att hamna högt på min besökslista nästa gång på den gröna ön.

Men allra mest kommer jag att minnas den mindre storvulna sidan av Wessman, en serie bilder från Marocko där människan tar plats i landskapet. Det är som om naturens proportioner blir mindre skrämmande, mindre gudalika när den befolkas med människor i vardagliga situationer. Som till exempel ”Homme avec lap top”, där högteknologi och historia möts i en road blinkning.

Så blir den 100:e utställningen på Konsthallen i Hishult en riktig fest för ögat. En stund av renodlad njutning utan minsta lilla trauma eller neuros vid horisonten. Och vet ni vad; det kan man väl unna sig i tider som dessa.