Precis som året har sina högtider, jul, påsk, midsommar, så delar vi människor också in våra liv i olika skeden. Vi föds, vi konfirmerar oss, vi tar studenten, vi gifter oss, vi får barn och slutligen dör vi. Viktiga händelser i tillvaron värda att uppmärksamma.

”Rites of passage” är det engelska uttrycket för dessa fenomen som på olika sätt förekommer över hela världen.

Under mer än sju år har fotografen och kulturantropologen Anders Ryman rest jorden runt för att dokumentera sådana riter. Resultatet blev utställningen ”Livets steg” som under sommaren och hösten visas på Hallands kulturhistoriska museum i Varberg.

Anders Ryman har en lång och gedigen karriär bakom sig. Hans bilder och reportage är publicerade i bland annat National Geographic. Den minnesgode kommer kanske ihåg samme fotografs projekt från Polynesien som visades i Varberg för ett tiotal år sedan.

”Livets steg” består av ett 30-tal bildsviter med informativa texter därtill. Vi får följa både mycket exotiska och mer välbekanta ceremonier från vaggan till graven.

Under galekana-ceremonin i Etiopien välsignas ett spädbarn genom att man blåser kaffe i dess mun, i turkiska Istanbul omskärs en liten pojke, i Kautakeino i Norge konfirmeras en samisk flicka. I Nepal gifter sig en kvinna hela tre gånger, i Mikronesien renas en förstföderska i heta bad. Så sluter sig cirkeln med den bolivianska seden att fira och festa om med sina döda, eller de flammande likbålen i indiska Varanasi. Man föds, man lever, man dör.

Det handlar om närgångna bilder av seder och bruk som kan tyckas obekanta och lite skrämmande för oss i västerlandet. Men även i vår sekulariserade värld spelar riterna en viktig roll, även om de tar sig andra uttryck.

Anders Ryman visar på det alltmer utbredda och påkostade firandet av studenten. Att sjunga, klä sig i vit mössa och dricka champagne är en del av klivet in i vuxenvärlden. En annan ceremoni är bröllopet som i dag kan gå på åtskilliga hundratusen om man vill. Nya högtider som vid namngivning eller skilsmässa dyker upp.

Så nära som i Spanien placerar man ut sina nyfödda på stadens torg och låter en man utklädd till djävulen hoppa över dem. Folktro och tradition lever fortfarande stark i delar av Europa.

Och det är väl utställningens viktigaste budskap, detta att likheterna mellan människor trots allt är större än olikheterna. Vare sig vi hoppar över tjurar eller sprutar champagne på varandra har vi ett behov av att uppmärksamma och minnas livets stora ögonblick. Besökaren får också möjligheten att möta andra kulturer i deras allra mest intima ögonblick. Få insyn i världar vi aldrig skulle mött annars.

Det säger sig självt att ett projekt av denna magnitud tar sin tid att genomföra. Att med kameran närma sig människor under livsavgörande ögonblick kräver förtroende och ömsesidig respekt.

Många av bilderna lyfter sig över det rent dokumentära. Ryman lämnar plats för funderingar och berättelser kring de människor han skildrar, som i all bra konst finns det tomrum att fylla i för betraktaren.

För den som har mer ork i benen finns mycket att titta på vid fästningen i sommar. Till exempel hur en gyllene fest på slottet år 1620 kan ha gått till. Kring detta dramatiska århundrade kretsar också de nya dramatiserade visningarna för hela familjen.