Den nyligen bortgångna Elizabeth Taylor har aktualiserat minnet av ännu en legendarisk kvinna: Kleopatra som hon 1963 gestaltade i Joseph Mankiewics storfilm med samma namn.

Och Mankiewicz var långt ifrån ensam om att fascineras av Kleopatra. Shakespere har skrivit ett drama om hennes stormiga liv. Hon har genererat romaner och biografier. Duon Uderzo-Goscinny lät hennes och Astérix’ vägar korsas i ett av seriealbumen om den tappre lille gallern och hans kompis Obelix. Och i sommar spelar hon en nyckelroll i Glyptotekets i Köpenhamn utställning ”Kleopatras värld”.

Men vem var hon då, egentligen? Denna Egyptens sista farao som regerade sitt land från 51 före vår tideräkning (fvt) till 30 fvt då hon efter sitt och Marcus Antonius nederlag i mötet med Octavianus (senare kejsar Augustus) i slaget vid Actium 31 fvt begick självmord – enligt traditionen genom att låta sig huggas av en kobra?

Roms seger vid Actium innebar den slutliga segern över Egypten, som då hade styrts av faraoner i cirka tre tusen år med ptolemaierna, Kleopatras ätt, som sista dynasti.

Segerherrarna skriver historien och romerska källor beskriver henne som en sedeslös förförerska, dekadent sköka, mörderska och inkompetent, imperialistisk ledare.

Inte ens med inlån från British Museum och Eremitaget förmår Glyptotekets utställning att presentera en motbild – men inte heller att bekräfta de romerska historieskrivarnas nidbild av henne.

Objektiva källor om henne som person är obefintliga och hon har lämnat få spår efter sig i samtidskonsten. Några mynt med hennes profilporträtt. Kanske ett porträtthuvud. Reliefframställningar av henne och Caesarion (hennes son med Julius Caesar) på templet i Dendera och inte så mycket mer.

Men det måste ändå ha varit något visst med henne, faraon som kämpade för sitt land mot det växande Rom. Charm, karisma om än inte skönhet av det slag som gjorde till exempel Nefertiti så förtrollande, måste ha varit ett av hennes mäktigaste vapen. Caesar föll för henne och efter hans död år 44 fvt triumviren Markus Antonius som för hennes skull övergav sin hustru Octavia, syster till den blivande kejsar Augustus.

Utställningen på Glyptoteket förmår inte att rekonstruera en nyanserad bild av Kleopatra, därtill är materialet alltför magert. I gengäld presenterar man med gott stöd av texttavlor en livlig bild av den mångkulturella brytningstid som hela den ptolemaiska eran representerar.

Väl valda föremål som gravstatyetter och stelar vittnar om att Medelhavet var navet i ett mäktigt kulturområde vars storstäder fungerade som smältdeglar för möten mellan grekiska, romerska, egyptiska religioner, traditioner och kulturella sedvänjor.

Romerska härförare skildrades som egyptiska gudar, Kleopatra – om det nu är hon – som en romersk överklasskvinna. Egypternas Isis dyrkades av Roms soldater. Porträttkonsten i Rom, Herculanum, Pompeji var starkt påverkad av de senegyptiska mumieporträtten från Fajium. Genom att använda Kleopatra som språngbräda levandegör Glyptoteket denna vibrerande och dynamiska period i Medelhavsvärldens mångtusenåriga historia och illustrerar samtidigt att begreppet ”gränsöverskridande” var lika relevant då som nu.