Regn och skratt blandas på Malmö Opera
Singin' in the rain på Malmö Opera 21/8 2010
Relaterat
Artikelbilder
Våt armé i gult. I den mäktiga finalen faller regnet över scenen, och ensemblen med sina regnrockar och paraplyer.Foto: Mats Bäcker
Smider ränker. Den ratade Lina Lamont (Anette Friberg) får hjälp av sin assistent Zelda (Birgitta Rydberg), både med kläder och skvaller.Foto: Mats Bäcker
Klassikernas klassiker. En lycklig Rennie Mirro sjunger föreställningens ledmotiv, i regn och en snyggt blått ljus.Foto: Mats Bäcker
Fakta
Singin' in the rain på Malmö Opera
av Arthur Freed och Nacio Herb Brown (musik). Betty Comden och Adolph Green (libretto).
Regi, översättning, bearbetning: Bo Hermansson Svenska sångtexter: Bosse Carlgren I rollerna: Rennie Mirro, Karl Dyall, Lisette Pagler, Anette Friberg.
Det faller inget regn i Malmö denna lördag, åtminstone inte under eftermiddagen, men på operan öser det ner. En sinnrik teknik gör att vatten ur en tank i källaren kan regna över scenen och där efter rinna tillbaka.
Och det är bara en av många snygga detaljer i denna svenska uppsättning av "Singin' in the rain".
Malmö Opera har fått ta över Stockholmsversionen, som även har gjort en sväng till Göteborg. På vägen har det försvunnit komiska äss som Sissela Kyle och Johan Rheborg, men de två största stjärnorna är kvar i leken.
Karl Dyall och Rennie Mirro behärskar scenen från början till slut och har en suverän tajming, inte minst i spelet med varandra (man får gå till hockeytvillingarna Sedin för att hitta något liknande). Det är en njutning att höra dem sjunga och – framför allt – se dem dansa.
De behärskar alla uttryck och det är en poäng i sig, i en historia som handlar om bristande förmåga.
"Singin' in the rain" utspelas i Hollywood i slutet av 1920-talet. Ljudfilmen håller på att spela stumfilmen av scenen, en katastrof för stjärnan Lina Lamont (Anette Friberg). Hennes röst låter nämligen värre än en vedkap, hon är dum som ett spån och olyckligt förälskad i sin motspelare, Don Lockwood (Mirro).
Tack och lov får Dons kompis Cosmo Brown (Dyall) en idé: Lina ska i hemlighet dubbas av Kathy Selden (Lisette Pagler), som Don dessutom gärna vill lära känna närmare.
Sådan är intrigen. Här finns ingen fördjupning eller komplexitet, bara ren och skär underhållning på en stundtals alphög nivå.
Första akten börjar lite segt, en del skämt dras alltför många gånger. Men det blixtrar till, främst när den självgode regissören (Lars Humle) ska försöka få Lina Lamont att tala i mikrofonen.
"Den finns i busken", säger han och hon börjar spana på sin egen kropp (en komisk poäng som knappast var med i originalversionen i 1920-talets Amerika).
Det finns många roliga repliker men det är i sången och dansen som det lyfter på allvar. Karl Dyall gör en svindlande akrobatisk "Ge'rom skratt" ("Make'em laugh"), och han och Mirro steppar helt suveränt.
Men allra bäst är det förstås när scenljuset tonas i blått, och scenografin är ack så välbekant. Åskan dundrar och regnet öser ner medan en lycklig – han har precis blivit kysst – Rennie Mirro sjunger "Singin' in the rain", till synes svävande över den plaskvåta gatan.
Efter paus sjunker såväl tempo som kvaliteten på repliker och sånger, men det blir aldrig tråkigt.
Lars Humle fortsätter att briljera medan Allan Svenssons filmdirektör inte får göra så mycket väsen av sig. Lisette Pagler (som snart ska spela mot Måns Zelmerlöv i "Romeo och Julia") gör en fullt godkänd insats och Anette Friberg möts av skrattsalvor varje gång hon öppnar munnen.
I övrigt känns det som det mesta – ljus, scenografi, den stora orkestern... – faller perfekt på plats, inte minst i den mäktiga finalen: hela ensemblen dansar in i gula regnrockar och paraplyer och plaskar runt, likt lyckliga förskolebarn i en gigantisk vattenpöl.
Jag har en liknande känsla efter "Singin' in the rain", när jag steppar ut i den varma och fuktiga Malmökvällen.
