Det finns ett sug efter amerikansk rotmusik i Halmstad. På måndagskvällen var Café Strandgatan 20 fullsatt trots att åhörarna hade fått kämpa sig dit, genom ett busväder av huligankaraktär.

Som tur var så blev alla rikligt belönade, med olika nyanser av countryrock i upp emot två och en halv timmar.

Shurman från Austin, Texas inledde. Bandet står stadigt i den symbios av rock och country som växte fram i växlingen mellan 1960- och 70-tal, och basisten Mike Therieaus utseende förde tankarna till samma epok. Han kunde ha varit med i Rod Stewarts dåvarande band Faces och sångaren Aaron Beavers skämtade om att Mike hade färdats i en tidsmaskin, från 1969 till i dag.

Illusionen blev inte sämre av att Aaron Beaver själv hade klara drag av John Fogerty med sin rutiga skjorta, intensiva satsning och kraftfulla stämma.

Shurman spelade svängigt och kompetent och det var en njutning att lyssna, även om det blev lite opersonligt. Det var få låtar som fastnade i minnet men undantagen var desto bättre som den något lugnare "Closer to the heart" och "Back to Texas" – en sång om hemlängtan som måste ha känts ovanligt stark för bandet i denna regniga natt.

Kvartettens styrka, förutom Harley Husbands smäckra gitarrspel, var sången. Aaron Beavers raspiga röst passade perfekt ihop med Mike Therieaus ljusa, lätt hesa, refrängsång och den sistnämnde stod även för ledsången i "Apartment #9 blues", aftonens ösigaste ögonblick.

Musiken blev luftigare och mindre kompakt när Bob Woodruff från Los Angeles klev upp på scenen. Många av oss hade inför konserten läst om han långa frånvaro från musiken, på grund av missbruk. Men nu stod den gänglige mannen där och sjöng, vekt och sårbart, om förlorad kärlek och livets förgänglighet.

Bob Woodruffs enkla och effektiva melodier borrade sig rakt ner i countryns själ i "Don't look back" och "Poisoned at the well", en sotsvart saga om ungdomlig passion som går i stöpet – en textmässig kusin till Bruce Springsteens "The river".

När vi sedan fick höra "The year we tried to kill the pain" fick jag ståpäls. Den lika svidande vackra som tidlösa sågen var en blinkande fyr i en stormig kväll och höjdpunkten på ett avslappnat evenemang. Musiker och publik umgicks i pauserna på ett sätt som mer förde tankarna till en fest än en konsert.

Slutet var magiskt med alla artister på scenen och växelsång i Rolling Stones' "Wild horses", ett av historiens mest glödande möten mellan rockmusiker och country. När gavs låten ut? Jo, just det: 1971.