I jazzvalsen "Little pumpkin" hörs modernare klanger bakom Håkans Ceasars bluesigt råa sopransax – flöjter, flygelhorn, trumpet med harmon-sordin och tromboner med sugkoppar.

Men i övrigt kör Monday Night Big Band från Malmö mest de av Thad Jones arrangemang som blickar bakåt mot Count Basie och Woody Herman.

Efter att ha hört Håkan Broström New Places Orchestra, som är i Halmstad onsdag 24 oktober, är det skönt att översköljas med två timmar effektiv, traditionell storbandsswing med walking-bas. Direkt i första låten kliver dessutom en rutinerad lokal musiker fram.

Trumpetaren Fredrik Davidsson lirade med föregångaren Eslövs Storband redan 1982, fem år innan han flyttade till Halmstad som 26-åring.

Ett år senare drog Jörgen Nilsson igång Monday Night Big Band som hyllning till The Thad Jones/Mel Lewis Orchestra (numera Vanguard Jazz Orchestra) som också repeterade på måndagar, men än i dag används en del noter från Eslövstiden.

I "Rhoda map" gillar jag Davidssons softa spel i början, men mot slutet av solot kommer han även igång med de snabba fraserna och höjdtonerna. Som helhet har han en mer framträdande roll än i Tolvan Big Band och löser senare av Gert-Ove Persson som förstatrumpetare.

Av solisterna diggar jag särskilt tenoristen Mattias Carlsson, som utan att imitera på ett snyggt sätt färgar sitt spel och sin ton efter originalen när han tar Stanley Turrentines plats i "Little green apples" och John Coltranes i balladen "Central park west". Av tvillingarna Holmström är altsaxofonisten Ulf lite vassare än tenoristen Dan, även om både håller uppe energin.

Bästa låtarna kommer efter paus. Storbandsversionen av Oliver Nelsons udda country-influerade 60-talslåt "Hoe-down", där kvällens trevlige presentatör Mårten Lundgren slår till med ett fint varierat trumpetsolo, följs av "The farewell" ur Thad Jones Louis Armstrong-hyllning "Suite for Pops".

Ola Åkesson spelar med hela kroppen och får med sugkoppens hjälp trombonen att prata. När det stabila kompet med basisten Jan Karlsson och danske trummisen Karsten Bagge sedan tar paus får Sven-Erik Lundequist köra stridepiano i ett avsnitt som sticker ut. Han inleder även "Quietude" lite försiktigt innan han släpper loss blockackorden.

Som omväxling sjunger Niklas Fredin två soulfunkiga låtar och hans ljusa, pressade röst liknar mer Nisse Landgrens än den Claes Janson-stämma jag hade väntat mig som matchning för Joe Williams i "Get out of my life woman" och Ray Charles i "Let the good times roll".

Bäst passar han i det lugna extranumret "How long has this been going on", efter en lyckad insats på flygelhorn i Mingus snabba jazzvals "Better git it in your soul".

För att vara ett måndagsband på en tisdagskväll som blir ihågkommen för Sveriges upphämtning mot Tyskland i VM-kvalet i fotboll kunde jag knappast ha haft det bättre.