Jodå, ni läste rätt. Bob Dylan, Mick Jagger, David Bowie, Paul McCartney, Robert Plant, Elton John, Ian Gillan, Bruce Springsteen, Eric Clapton...
Vi kan snacka levande rocklegendarer, men ingen är född på 1930-talet. Mer än Ian Patterson Hunter.
Och med den energi och vitalitet den välmående engelsmannen visade under två timmar i Black Box i Falkhallen i Falkenberg kan jag bara säga; Jag vill också vara sån när jag är 73 år...!
Egentligen skulle han kunna resa jorden runt med sin låtskatt full av rockklassiker – inte minst från tiden i Mott the Hoople.
Men icke.
För en månad sedan släpptes, ”When I’m president”, Hunters 13:e platta och inte minst det Robbie Williams-doftande titelspåret visar att han heller inte har pensionerat låtskrivarådran.
Det är med öppningsspåret från samma platta, en sugande ”Comfortable (Flyin scotsman)” som Ian kliver in sedan Anna-Lena Winter värmt upp publiken i den fullsatta lokalen med sin varma, jordnära Nashville-doftande rotrock.
Men redan i andra låten är folk på fötter med Mott the Hoople-klassikern ” Once bitten, twice shy” och sedan rullar det på med nya spår från den senaste plattan, totalt sju, med bland annat ”Just the way you look tonight” som inte så lite påminner om Springsteens ”Promised land”.
Men det är när Hunter efter sex låtar slår sig ner vid pianot som det lyfter riktigt. Inte enbart för allsången i ännu en Mott the Hoople-pärla, ”All the way from Memphis” utan för att formatet känns rätt och de musikaliska bitarna då faller på plats ihop med femmannabandet The Rant Band. Och då snackar inte om vilka musikanter som helst utan trummisen Steve Holley från Wings och Joe Cocker och inte minst gitarristerna James Mastro (Patti Smith och John Cale) och den egensinnige Mark Bosch (Carole King) som båda sätter sin prägel på Hunters kompositioner.
Det är då som några av aftonens höjdare utanför Mott the Hoople-fåran levereras, tunga ”All american alien boy”, den mäktiga rockballaden ”Black tears”, gospelosande ”It ain’t easy when you fall” och nämnda ”When I’m president”.
Men det är också då kvällens enda svacka kommer när ”Just another night” bara maler på och rockrökaren ”What for” spricker helt i ljudet.
– Det är så många ord att det har tagit 40 år att lära sig den här låten, presenterar Hunter ”Alice” och drar på sig gitarren igen.
Det är första gången som han pratar med publiken, efter en timme och tio minuter. I stället låter han musiken tala och ingen kan nog invända mot det.
”Michael Picasso” och Velvet Underground-covern ”Sweet Jane” – som även Mott gjorde – avslutar ordinarie set efter en timme och 40 minuter.
Men några av kvällens höjdpunkter återstår. ”Roll away the stone” förstås, men dessförinnan en mörk, taggig, ödslig indianinfluerad ”Ta shunka witco (Crazy horse)” som nog överraskar de flesta.
Och till slut, efter två timmar och ”(Do you remember) The saturday gigs” blir finalen självklart, ”All the young dudes” – denna musikaliska milstolpe som David Bowie skänkte till Mott the Hoople.
Då förlåter nog (nästan) alla att Hunter den här aftonen lät ”Cleveland rocks” och ”Golden age of rock’n roll” förbli ospelade. Speciellt den sistnämnda låten hade varit rolig att höra med tanke på att Ian Hunter, under en tid på 80-talet när det gick lite tyngre, plötsligt och helt oförstående fick en massa Stim-pengar från Sverige. Anledningen var att Gyllene Tider hade spelat in en svensk version, ”Gyllene Tider för rock’n roll” som bonus-ep till ”Moderna tider”.
New York, Washington, Chicago, Seattle, Stockholm, Oslo... Det är Hunters spelplatser på sistone. Och så – Falkenberg.
Den ideella musikföreningen OMCA har tidigare bland annat gett oss högtidsstunder med Elliott Murphy och nu alltså – Ian Hunter.
Det är tur att det finns musikaliska eldsjälar.