Men maskin är kanske fel ord då det är ett ytterst levande liveband med en kaftanklädd Ebbot som galjonsfigur.

Med sitt långa hår och präktiga skägg är det lätt att dra parallleler med en känd snickare från Nasaret. Skillnaden är att Ebbot inte predikar, men han levererar små rockunderverk med sina bandkompisar och bjuder på oväntade infall till publikens och medmusikernas glädje. Både musikaliskt och i mellansnacket. Att gänget trivs med att spela ihop råder inget tvivel om och det känns lite vemodigt att de snart tänker ta paus på obestämd tid.

Fredagens spelning på Stålboms startar lite efter utsatt tid då en av medlemmarna blivit försenad på grund av filmjobb. Å andra sidan blir det en generöst tilltagen tillställning uppdelad i två set.

Man drar igång med ”Believe I´ve found” och ”Century child”. Sedan blir det smakprov från bandets alla album, sammanlagt ett trettiotal låtar. Till stor del med en akustisk inramning men ibland dundrar Fredrik Sandsten igång på trummorna och Ian Person plockar då och då fram sin elgura.

Liksom på förra årets spelning i Falkenberg är ”Second life replay” en av kvällens höjdpunkter tillsammans med ”Black star” och ”Sister surround”.

Ebbot skojar vid ett par tillfällen om att det står brandmän utanför Stålboms och kikar in på konserten. Mot slutet av kvällen får det en dramatisk vändning då brandbilar med blåljus far förbi och rök bolmar upp alldeles intill (det visar sig vara någon som tuttat eld på en bil på parkeringen vid gymnasieskolan).

Till synes omedveten om dramatiken utanför kliver Ebbot ut framför scen och omfamnar lyckliga besökare .

- Det är så jävla grymt att vara här!. Ni fattar inte hur grymma ni är! utbrister Ebbot till publiken mot slutet av konserten.

Det är bara att säga sak samma om The Soundtrack Of Our Lives när de avslutar med ”Shine on” efter närmare tre timmars underhållning.