Fredagskväll. Grönt gräs, klarblå himmel, öl och cigaretter. Människor mellan tjugo och sjuttio års ålder som spänt väntar på kvällens artister. Folkligheten är på topp i Societetsparken inför två av Sveriges största rockband som turnerar tillsammans.

Först kommer gamla Eldkvarn, som lite före åtta inleder kvällen med sköna trumrytmer i "Eldarnas land". Pluras hesa röst och den ylande saxofonen sätter stämning i "Vägen till paradiset". Det låter jämnt och bra men när de stora hitsen dröjer förblir publiken lite ofokuserad och segstartad. Jag saknar dansande fötter och nickande huvuden - först i "Fulla för kärlekens skull" känner lyssnarna igen sig ordentligt och kommer igång. Plura tar tillfället i akt att presentera bandets yngste medlem, den begåvade Adrian Modiggård som får sjunga själv i sextiotalsdoftande "Ett fall av kärlek".

Mellanpratet lockar till skratt, Plura bjuder bland annat på bakom kulisserna-berättelser från sin medverkan i "Så mycket bättre". Nästa nummer blir därför "Kärlekens tunga" som ingen med två öron kan ha missat. Den följande hitkavalkaden rymmer bland annat "De berömdas aveny" med sin vrålande saxofon, nostalgiska "Kungarna från Broadway" och såklart "Pojkar pojkar pojkar".

Extranummer blir det också utan knussel. Melankoliska "I skydd av mörkret" vägs upp av harmonisk allsång i "Ikväll" som smidigt rundar av den dryga timmen med Eldkvarn.

Fyrtio minuter senare börjar det röra sig i kulisserna igen. Under tiden har något hänt med publiken: de unga har tagit sig längre fram och de äldre har diskret glidit bakåt.

Trots att Nationalteatern inte har skrivit en rad sedan proggtiden är de heta bland ungdomar. På något sätt lyckas de trotsa gubbigheten och bli rebeller trots att medlemmarna är skrynkliga och slanguttrycken har fyrtio år på nacken.

Nya sångaren Mattias Hellberg kan vara en del av förklaringen. Med rufsigt hår och imponerande scennärvaro blåser han trovärdigt liv i gamla låtar. Ändå är det när snart sjuttioåriga Ulf Dageby iförd keps och solbrillor tar ton i "Barn av vår tid" som den unga publiken jublar högst. Jag tänker att Nationalteaterns musik alltid kommer att vara ungdomarnas musik, tack vare de tunga och ofta provokativa texterna.

Bandet varvar klassiker som "Livet är en fest" och "Bängen trålar" med mindre sönderspelade godbitar som "Popens Mussolinis" utan att tempot och stämningen påverkas. I den senare får Mattias Hellberg publiken att instämma i textraden "vi älskar dig!".

- Vi har bara en sång som inte är ful, påstår Ulf Dagerby inför näst sista numret "Bara om min älskade väntar". Och där, en liten stund, skymtar några tändare i luften mitt bland händer och smartphones.

Sen kör gubbarna "Ingelas sång" som allra sista nummer. En hoppfull liten pärla om att ta sig ur skiten och börja något nytt passar bra som avslutning.

Efter denna stökiga, ösiga, kompromisslösa kväll står det klart att Nationalteatern lugnt kan fortsätta spela rock'n'roll utan att dö på länge än.