Han börjar konserten med ”The Promised land”. Förutom lite utrop som ”tjena” och ”kom igen Göteborg”, river han sedan av sex låtar till i en rasande fart utan något mellansnack. Hela planen har armarna upp, antingen för att vifta eller klappa i takt.

När jag tittar ut över publikhavet har jag nästan svårt att urskilja var ståplatserna slutar och sittplatserna börjar, alla står nämligen.

Han är en slug man den där Bruce, genom att slänga in fraser på svenska lindar han publiken runt lillfingret. Han har varit med förut, gubben.

Efter drygt 50 minuter har det blivit dags för "My city of ruins" som han startar ensam med gitarren hängandes över axeln. Han passar på att presentera det stora E street band under den, vilket måste vara skönt för de som står längst fram. De behöver en anledning att pausa hoppandet som varit konstant sedan start.

Konserten var som sagt tre timmar och fyrtiofem minuter lång – 225 minuter. Det är svårt att greppa hur länge det är, och jag måste medge att den långa speltiden gjorde mig lite skeptisk på förhand.

Jag tvekade på hur han skulle lyckas hålla igång publiken så länge. I vissa stunder får jag erkänna att blicken vandrar till det stora folkhavet runt omkring snarare än på vad som sker på scenen. Men så fort strålkastarna går över publiken inser jag att alla fortfarande har armarna över huvudet och mitt fokus söker sig snabbt tillbaka till Bruce.

Det var en slags magisk stämning på Ullevi, där Bruce och publiken levde i symbios i fredags kväll. Bruce sa vid ett tillfälle att han inte kunde komma hit utan sina fans, och det märks att han gör allt det här för deras – och sin egen– skull. Han har glimten i ögat under hela kvällen, och leendet är aldrig långt bort.

Om ljudet, musiken och allt tekniskt vill jag bara säga en sak. Underbart. När ”Radio nowhere” drar igång har klockan precis passerat 23 och Bruce får stående ovationer av publiken som klappar och dansar med, ända upp till sista bänk. Den sista timmen fortsätter det så, och jag förstår precis allt snack om varför han kallas ”The Boss”.

Han avslutar kvällen med att säga att han inte vill gå, men påminner om att han kommer tillbaka – ikväll!