Slutsålt. Och hysteriskt party. Det är Hoffmaestro.

Jag var inte ensam om att knockas av bandets och publikens galna energiboost i fjol. Det var årets överraskning. Punkt slut.

Den här gången hade ryktet spritt sig ännu mer. Slutsålt på ett knökfullt Solgården och nästan lika många i dynerna utanför.

Men att recensera Hoffmaestro är ungefär som att skriva om – en fest.

För frontmannen Jens Malmlöf är lika mycket lekledare och danslärare och konserten lika mycket ett party och en happening som en konsert. Både på gott och ont.

Gott för att detta musikaliska Red Bull-elixir och denna latino-rock-reggae-salsa-punk-ska-rave-gospel-rap-soul-jazz-country-mix får allt och alla inom en kilometers radie att vilja dansa.

Ont för att det kan bli lite för mycket av det goda med Malmlöfs hysteriskt uppumpade ”polare, snubbe, fucking-attityd”.

Rusningarna i ”The storm” från sida till sida har förorsakat både skador och anmälningar.

– Det haglar polisanmälningar på den här låten. Så nu springer alla med mig åt samma håll!

Säger Malmlöf stolt.

Men när han delar upp publiken nedanför scenen i två lag, ”för mig är allting tävling”, som sedan uppmanas rusa mot varandra är han farligt nära var gränsen går innan det går överstyr för en hetsad, dompterad publikmassa.

Jag kan också tycka det är synd hur hysterin och partyt ibland dränker det faktum att det faktiskt rör sig om oerhört skickliga musikanter i det blåsbestyckade niomannabandet, där ”Melo”, Nils Tull, är en sällsynt soulbegåvning. Samt ”Young dad” med mäktig allsång och den hammondmäktiga gospelballaden ”I’m not leaving” med John Lindgrens blödande gitarrsolo är riktigt bra låtar.

Fast det är det nog ingen som tänker på när de svettiga och lyckliga efter en timme och 20 minuter och låtar som ”My shoes”, ”Highway men”, ”Skankin rave” och sista extranumret ”Seize the day” lämnar partyt/konserten.

Eller som Malmlöf konstaterar:

– Det här var fan ta mig den roligaste spelningen i sommar!

Ingen sa emot.

Fotnot. Hoffmaestro spelar på Societén i Varberg 27/7.