För om Tomas Ledin, Gyllene Tider och även Magnus Uggla i sina melodier och texter är väldigt mycket sommar så är den Winnerbäck – höst.
– Godkväll, Halmstad!
Det dröjer 37 minuter in i konserten på Brottet innan den 36-årige Linköpingssonen säger sina första ord till publiken.
– Trevligt att se er. Verkligen! Jag vet inte vad jag ska säga...
I stället tar han oss med in i en rockig ”Dom tomma stegen”.

För Lasse är inte mycket för talets gåva. I stället låtar han sina sånger tala.
Från den karga, suggestiva öppningen med ”Jag var och köpte en kavaj”, samtidigt som en film rullar i bakgrunden på den enorma scenen, över till ”För den som letar”, ”Dunkla rum” och den taggigt larmiga ”Kedjebrev”.

Annars är det sällan som det blir drag. Sällan det blir allsång. Och sällan det blir röj.
Trots att han i sitt eminenta band har tre av medlemmarna från gamla Hellacopters, Nicke Andersson, Anders "Boba" Lindström och Robban Andersson, Ola Nyström från Weeping Willows samt Winnerbäck-bekantingarna Jerker Odelholm och Johan Persson, den senare från gamla kompbandet Hovet.
I stället är tempot nedskruvat, det är svärta, eftertänksamhet och melankoli som råder.
Men så är texterna mer än melodierna Winnerbäcks – tja, melodi.
– Sist jag var här (2008) så var det som i november – då öste regnet ned, berättar Lasse.
Det gör det inte den här aftonen, trots väderprognoser som har sagt något annat och

Anna Järvinens spröda kompositioner som förband snarare har skapat vårkänslor än tankar om sommar eller – höst.

För plötsligt är Winnerbäck, med Winnerbäckska mått mätt, riktigt talför.
– Det är ett enormt privilegium att få stå här. Att turnera är det bästa jag vet. Och med den här utsikten och den här publiken.

Sedan får vi en lycklig ”Jag får liksom ingen ordning” innan han återigen drar ner tempot, nu med att ensam med en akustisk gitarr plocka fram ”Från kylan in i värmen” och ”Elegi”.
”Jag har väntat på ett regn”, sjunger Lasse, och tack och lov slipper vi alltså det.

I stället blir det "Om du lämnade mig nu”, långköraren som i april lämnade Svensktoppen efter osannolika 240 veckor innan ”Ett sällsynt exemplar” följs av kvällens allsång i sista låten ”Hugger i sten”.
Det är lätt att förstå varför Winnerbäck för den yngre generationen är vad Ulf Lundell var för den äldre. Han är i grunden samma olyckliga romantiker, hittar samma nerv och beröringspunkter fast uppdaterat till 2000-talet när alla sjunger ”Trött på alla mail och koder...” i ”Hugger i sten”.

Den mäktiga ”Elden” och ”Kom ihåg mig då” blir med sin tempohöjning de två första extranumren och det slår mig att ljudet inte kan bli bättre när det sitter perfekt även i de bakre leden på Brottet.
För det blir två till. ”Utkast till ett brev” och ”Söndermarken” när ett vattenfall på bildskärmen bakom blir till en vacker finalkuliss.

En timme, 40 minuter och 19 låtar senare är Winnerbäcks höstlika resa slut i sommarkvällen – den som hade passat lika bra en onsdagskväll i november.