Missförstå mig rätt: Quo är det band som jag ända sedan jag för första gången hörde ”Softer ride” 1973 har haft en speciell relation till och som jag har sett flest gånger av alla utländska akter, ungefär 20.

Därför gör det ont att behöva konstatera att blekare än så här har jag aldrig sett Status Quo.

Okej, lägstanivå är tack och lov så hög att de flesta tycktes vara nöjda ändå.

Men bara ett extranummer och en show på en timme och 20 minuter för drygt 500 kronor i entré är – snålt.

Och framför allt – så oengagerad som frontmannen Francis Rossi var har jag aldrig sett honom där han hoppade över textrader och slarvade sig igenom gitarrsolon.

Att vi sedan inte fick några rusningar över scenen och klassiska poser hade dock sin naturliga förklaring i att det helt enkelt inte fanns plats.

Lagom till öppningsriffen i ”Caroline” öppnade sig himlens portar och fortsatte över ”Something ’bout you baby I like”, vilket tillfälligt drog ner stämningen.

Men.

När Rick Parfitt sjöng ”I can’t live without the rain” i tunggungande ”Rain” – ja, då slutade det.

Ge publiken vad den vill ha. Svårare än så behöver det inte vara.

Därför var också ”Rock’n roll’n you” det enda spåret från den senaste plattan ”Quid Pro Quo”.

För med ”Mean girl” och ”Softer ride” var vi tillbaka i tidigt 1970-tal.

Det är där som Status Quo fortfarande hämtar merparten av sitt material. Och sin energi.

De 1 300 tappra i publiken som hade trotsat ruskvädret lydde varje vink från Quo, men det var alltför sällan som Rossi tog till vara på den.

Visserligen blev det efter ”Beginning of the end” och medleyt ”What you’re proposing”/”Down the dustpipe”/”Little lady”/”Red sky”/”Dear John” allsång i Bolland/Bolland-covern ”In the army now” som aldrig tillhört min cup of Quo-tea. Men den skulle ha varit ännu bättre när Status Quo lät riffmattorna ljuda ut över Laholmsbukten i ”Big fat mama”.

Det var då som det också slog mig att Rossi, 63, och Parfitt, 63, må vara de enda originalmedlemmarna från starten 1962 och att det måste kännas tungt för keyboardisten Andy Bown och basisten John Rhino Edwards att inte räknas dit trots att de tillhört bandet i 36 respektive 27 år...!

Efter ett, tack och lov, lagom långt trumsolo (två minuter) plockade Quo sedan hem kvällen med ”Roll over lay down”, en vass ”Down down”, ”Whatever you want” och naturligtvis – ”Rockin all over the world”.

Och pliktskyldigast blev det också ett extranummer när ”Rock’n roll music” övergick i ”Bye bye Johnny”.

Sedan var det slut.

Och alla vi som var på det elektriska riffpartyt i Varberg för två år sedan undrade: Var det inte mer?