Switchfoot. Årets rockkonsert. Redan. Punkt slut.

Jag var golvad liksom övriga 2 000 inne i Skeppet på Gullbrannafestivalen.
För bättre än så här blir det inte.
Tungt. Check. Svängigt. Check. Kaxigt. Check. Karismatiskt. Check. Dynamiskt. Check. Äkta. Check. Magiskt. Check. Innerligt. Check. Elektriskt. Check. Ödmjukt. Check.
Allt som en riktigt bra rockkonsert ska ha fanns där.
Dagen efter går jag fortfarande omkring med ett sådant där fånigt leende – lycklig över att ha blivit överkörd av en rockångvält.

Jag har genom åren, inklusive alla festivaler, sett drygt 500 konserter och jag lovar – det här var topp 5.
Det fanns egentligen bara en sak som var negativ – att bara 2 000 personer fick uppleva detta historiska ögonblick, San Diego-bandets första spelning i Sverige någonsin.
I lilla Gullbranna! Overkligt.
För det här är ett band för de riktigt stora arenorna.

Hemma i USA är Switchfoot det redan, där bandet både har fått Grammisar och sålt dubbel platina av den senaste plattan ”Vice verses” och gjort soundtrack till filmer som ”A walk to remember”, den senaste Narnia-rullen och ”Hawaii 5–0”.Och efter avstickaren till norska Seaside-festivalen och – Gullbrannafestivalen, fortsätter USA-turnén i Wisconsin på onsdag.

Att genombrottet dröjt i Norden kan bara bero på stämpeln som kristet rockband – något som Switchfoot var innan det signade för Columbia Records 2002.
För detta, folks, är brinnande rock i samma skola som Nirvana, Oasis, Foo Fighters och U2 uppdaterat till 2012 med ofta väldigt tankeväckande, men inte uttalat religiösa, texter.
Som ”Dark horses” som bandets självskrivne frontman, den karismatiske sångaren och gitarristen Jon Foreman tillägnar världens alla underdogs.

Då har Switchfoot inlett ursinnigt med blytunga ”Afterlife”, ”Stars” som direkt genererar allsång, och suggestiva ”The war inside” innan tempot dras ner i vackra ”This is your life”.
– Får jag vara svensk för en dag? undrar Jon och kliver ned i publikhavet.

Skeppet fullständigt glöder och vakterna använder vattensprutor för att svalka av publiken närmast scenen.
Med rockdrivet i larmiga ”The original” ökar tempot igen för att landa i den U2-doftande balladen ”Restless” när Foreman greppar den akustiska gitarren och konstaterar:
– Det enda som är negativt är väl att det har dröjt så länge innan vi kom till Sverige. Men tack alla ni som haft tålamodet att vänta.
Medan resten av bandet, brorsan Tim Foreman på bas, gitarristerna Jerome Fontamillas och Drew Shirley samt trummisen Chad Butler håller en lägre profil, är Jon dynamon som är den självklara länken mellan bandet och publiken.

– Jag har fått veta att jag har svenskt blod i ådrorna. Finns det någon Holmqvist här i publiken? Då kanske vi är kusiner eller nåt... säger han efter två av Switchfoots absolut bästa låtar, nämnda ”Dark horses” och vassa ”Meant to live”.

Den finstämda balladen ”Only hope” och ”Dare you to move” med en av kvällens starkaste refränger sätter efter en och en halv timme punkt för det ordinarie setet – då är det stor arenarock.

Men självfallet blir det extranummer. Först ”This is home” innan ”Where I belong och ”The sound (John M Perkins blues)” avslutar en kväll som ingen vill ska ta slut.
Sedan sätter sig gänget vid trästolarna för att skriva autografer och möta sina fans.

I lilla Gullbranna vars festival med kristna förtecken håller på att växa till något riktigt stort. Annars får man inte dit världsartister som tidigare i veckan Stryper och Michael Ruff och i lördags – Switchfoot.