När jag återser henne på Halmstads teater har det hänt saker. Den späda sångerskan är numera en etablerad artist och det finns en svärta i sångerna som kommer till sin rätt i en nedsläckt salong med sparsamt scenljus – där medmusikerna är knappt skönjbara.

Det är lite trubbel med ljudet i början men det rättas snabbt till och förblir perfekt hela kvällen – vilket även gäller hela showen.

Melissa Horn har total kontroll över varje stavelse och ton i ett program som inleds med några sånger från årets platta, bland annat "Destruktiv blues" och den smäckra "Under löven".

Det handlar om relationer och åter relationer i sångerna som för det mesta utspelas på nätter, med oändliga grubblerier. Om jag sluter ögonen ser jag tända stearinljus och rykande tekoppar framför mig.

Det är texter som lägger pannan i djupa veck och funderar över varför det blev som det blev, vad som kunde ha blivit bättre och hur man kan gå vidare.

Melissa Horn berättar att hennes pappa bekymrat frågade "mår du så jävla dåligt?" efter att ha hört hennes senaste platta. Men hon försäkrar att hon var lycklig när hon skrev titellåten "Innan jag kände dig", som också blir en av kvällens starkaste låtar på teatern.

En annan höjdare, till på köpet med en positiv refräng, är "Jag saknar dig mindre och mindre/jag har glömt dig en vacker dag".

Melissa Horn må gräva djupt i själens djupaste gruvschakt men hon hittar rent guld. Sångerna är skräddarsydda för den till stor del unga publiken, där förmodligen många lever mitt i det tumult som skildras.

Hon har stor hjälp av sitt band som smidigt följer texterna. Jag blir extra lycklig varje gång gitarristen Anders Pettersson hukar över sin steel-guitar, detta countrymusikens urljud som har gråtit till miljoner sånger om brustna hjärtan.

Jag kan dock sakna variation hos Melissa Horn, både när det gäller text och musik. Jag hade gärna hört några mera vardagliga fraser, ett skrik eller en disharmonisk ton.

Men det är en uppfattning jag verkar vara tämligen ensam om på teatern. Publiken jublar efter varenda låt och flera i min närhet suckar lyckligt direkt de hör inledningen till nästa.

Jag får dessutom min variation när sångerskan ensam med sin gitarr framför "Kungsholmens hamn" – som hon även sjöng i den tv-sända minnesstunden efter terrordåden i Norge i somras.

Det är en andlös stund med ord som ger mig kalla kårar: "Det kan aldrig göras ogjort/det där som hände i kväll".

Överlag är det en generös konsert som bara blir varmare och intensivare ju längre tiden lider och når sitt absoluta klimax i det sista extranumret: "Falla fritt" – en mäktig sång med drag av några av den svenska visans absoluta toppar.

Jag lovar att det blir en allsångsklassiker runt lägereldarna i framtiden.