Pip, pip, pip, pip.

Låter det från kaffebarens elektroniska kassa under "My romance", Richard Rodgers slitstarka musikalmelodi från 1935.

Publiken hör det och medmusikerna reagerar direkt. Mathias Algotsson stänker in ett brutet ackord högt uppe i diskanten och Calle Rasmusson svarar med ett pling på en av sina sex cymbalers "klocka". Sådan kreativ lyhördhet lär man sig inte vid skolbänken.

Att trion är samspelt och vågar bejaka små, udda infall utan att för den skull bryta stämningen, märks hela tiden. Calle har inte bara "stora öron", utan även gott om slagverksprylar (congas, cajón, chimes, koskällor), men spelar aldrig mer än han behöver.

33-årigen från Halmstad har ofta virveln som en extra puka och använder gärna vispar och bundle sticks (som en bunt blompinnar), men trummar även mycket med händerna. Bara när det blir ösig walking-jazz plockar han fram stockarna. Jag gillar att Calle i korta partier vågar spräcka upp rytmen och busa med solisten. Samma frihet finns i solona, där det i "Dmollberg" låter som om han ramlar in i ett förråd, men med full kontroll.

Kristian Lind visar bredd där han står stadigt, lätt nedböjd med lång slängande lugg, mellan trumsetet och pianot. Med stråke förstärker han folktonen i Algotssons original och i välkända standards svänger han kraftfullt i dansk anda. I "Per speleman" klättrar han ända ned till stallet i basintrot, hjälper till att förvandla den norska visan till en snabb jazzvals, och avslutar med ett rockigt riff som för tankarna till Esbjörn Svensson.

Under första halvan hämtas låtar från "New traditions" och då åkallas Jan Johansson, även i de bluesiga pianosolona. Andra set inleds med två låtar från "& friends": Hugo Alfvéns "Julsång" som 6/8-latin med stråkbas och Mathias lugna bossa "Way of life" – som på ett ställe osannolikt nog får mig att tänka på Lionel Ritchies 80-talsballad "Hello".

Mot slutet blir det publikfriande sväng i låtar från 2006 års japanska skiva "Young and foolish" och då visar den snart 40-årige "Algot" med en härlig studsande touch och långa löpningar att han är mer influerad av Oscar Peterson än exempelvis McCoy Tyner. "Autumn leaves" blir en höjdpunkt med breaks i temat, barockavsnitt på hammondsynten (Nord C1) och trumsolo med utsökt definierade vispvirvlar.

Den lilla entusiastiska publiken klappar in trion två gånger och får först "Here’s that rainy day" i latin med en underliggande valsrytm i dubbeltempo och ett suggestivt, sökande slut och sedan det supersnabba originalet "Kickoff". Det är ingen överdrift att säga att Mathias Algotsson Trio var på G på På G i Falkenberg i lördags.