Mark Knopfler spelade gitarr på Bob Dylans ”Slow train coming” och ”Infidels” (på den senare var han även producent), så det är kanske inte så överraskande att duon turnerar ihop. Lite mer förvånande att de inte gör någon låt tillsammans under den pågående turnén.

Knopfler inleder och den som väntat en radda hits från Dire Straits-perioden har inte mycket att hämta. Mot slutet kommer visserligen ”Brothers in arms” och ”So far away”, men resten är material från solokarriären. På senare år har det blivit allt mer folkmusikinspirerat och det piggar upp mellan hans lite buttra sångstil och töjande på strängarna.

För givetvis blir det en hel plockande på gitarren. Men Mark växlar mellan smakfullt bändande till flyhänta utflykter utan att överdriva åt något håll. Han lägger dessutom in sublima ”Sailing to Philadelphia” och när han kliver av med sitt band efter en timme och tjugo minuter känns det som att kvällen redan är i hamn.

Dylanfansen vet att Bobs röst sedan många år krackelerat till ett knappt hörbart kraxande. Och att dagsformen är helt avgörande.

Jag har sett honom göra helt glimrande konserter men senast jag såg honom (Göteborg 2003) var han så usel att jag bestämde att det var sista gången. Konserten dessförinnan (2001) var däremot riktigt bra, så det blev trots allt ett nytt försök. Av två skäl. Dels för att jag inte sett Knopfler tidigare, dels för att Malmö arena är ny för mig.

Den som inte känner till förutsättningarna för en Dylankonsert upplever nog torsdagens konsert som Mr Jones i ”Ballad of a thin man”. Något händer men du vet inte vad det är. Det är näst intill omöjligt att uppfatta vad karln sjunger och han har plockat isär sina klassiker till oigenkännlighet. Ändå möts han av ovationer från den fullsatta arenan.

Skillnaden mot när jag såg Bob Dylan senast är att han visar betydligt större engagemang den här gången. Då stod han mest surmulet bakom sitt piano och verkade vilja vara någon annanstans. Nu växlar han mellan orgel och gitarr eller kliver fram med bara munspel och mikrofon.

Rösten är som sagt bara en spillra. Men han är på gott humör och har ett fantastiskt följsamt band. Mr Bob (som Knopfler kallar honom) gungar med när det svänger som mest och trippar till och med nästan lite lätt ibland på scen.

Han gör inga extranummer numera utan brukar avsluta konserterna med ”All along the watchtower” och ”Like a rolling stone”. Sedan tänds ljusen och det är slut. Ett tecken på att Dylan trivs i Malmö är att han lägger till ”Blowin' in the wind”. Visserligen så långt från originalet som det är möjligt, men ändå.

Den 70-årige legendaren fortsätter sin never ending tour och den här kvällen är klart godkänd. Men för min del blir det nog ingen mer Dylankonsert.