Fast jag vill inte kalla hennes glada hyllningar av olika förebilder för ett genombrott.

I den mån improvisationsmusiker slår igenom, så krävs en populär tv-sändning. Dessutom är den 33-åriga skånskan inte okänd, efter ett album med musikerkollegor till hennes polska föräldrar och två med kvällens pianist Claes Crona.

Scatsången är en styrka, de ordlösa improvisationerna där Vivian verkligen släpper loss och skiljer ut sig från många kollegor. Men hon imponerar även med fint engelskt uttal, tydligt diktion och en frasering som skapar sväng när hon med en närmast vibratolös röst omväxlande ligger före och efter beatet.

I boppiga nummer som "Well you needn't" visar hon rörlighet och i ballader som "What are you doing the rest of your life" finns en innerlig känsla, även om jag har hört sångerskor med mer glitter i högsta registret.

Programmet varieras inom ramen för att det består av kända jazzstandards. På skiva kan det bli enformigt, men live fastnar jag gärna i walkin'-träsket en stund. Den lilla svackan med "Caravan" som popfunk och Monica Zetterlunds ojazziga "En gång i Stockholm" i andra set, glöms när "Night in Tunisia" blir en latin/swing-fest.

Vad kan jag säga om trumpetaren Peter Asplund som inte redan är sagt, senast efter sommarens två konserter i Falkenberg? Kanske att han är lika pålitlig som en viss dansk öl. Hvornaar spelar "Peppe" bedst? Hvergang!

I "Dearly beloved" spelar han som snabbast, lustigt nog på flygelhornet. På trumpeten kör han oftast åttondelar, med stor, öppen ton och fullt tryck i varje fras redan i inledande "Just friends". Det låter så… självklart på något sätt.

Peter hjälper också Vivian med det informativa, trevliga mellansnacket där Sinatra är en återkommande skämtsam referens. Som sångare i ett par nummer låter Asplund som säkrast när han tar i och sjunger ut ordentligt, som i sin favorit Mel Tormés "Take a letter miss Jones".

Ljudet var för övrigt alldeles utmärkt i Varbergs teater i onsdags och även ljuset varierades fint ett par gånger. Att Claes Crona hamnade lite i skymundan vid flygeln var naturligt med tanke på konsertens upplägg. Han bidrog dock med flera inspirerade solon, i en lite slängig stil där han kastar sig över tangenterna och blandar bopfraserna med drillar och ackord.

Hans Backenroth levde upp till epitetet som den mest danske (Winding/Lundgaard/NHØP) av alla svenska jazzbasister, i både pådrivande komp och flitiga solon med många höga toner i långa linjer. Inga överraskningar, på gott och ont.

Rytmiska förskjutningar och markeringar som livade upp musiken fick istället trummisen Johan Löfcrantz Ramsay stå för. Ett ansvar han förvaltade väl, så att han märktes utan att ta över, genom ett distinkt men aldrig för starkt spel ens i de proffsiga "pang på"-sluten.

Mainstreamkungarna Scott Hamilton och Jan Lundgren måste verkligen vara på tårna för att nå samma höga nivån när de lirar i Varberg (16/11) och Halmstad (29/11).