Det fanns inget mygel (åtminstone inget vi fick veta) och allting blev bättre och bättre dag för dag. Vi fick ATP och badkar, framtiden var ljus som en Luciakrona och Owe Thörnqvist sjöng i folkparkerna.

Han var folkhemmets främste rimsmed – bredvid Povel Ramel – och han uppträder fortfarande.

På lördagskvällen mötte den 82-årige Uppsalasonen en nästan jämnårig publik på Halmstads teater, där en 56-åring som undertecknad kände sig som lammkött.

Jag hade trott att Owe Thörnqvist pliktskyldigt skulle riva av alla sina hits och blev därför positivt överraskad.

Visst sjöng han örhängen som "Svartbäckens ros" men de flesta titlarna var relativt okända, bland annat nummer från hans Uppsalarevyer på 1950-talet.

Till detta projicerades filmer med bedårande chokladreklam från artistens tidiga karriär.

Hans band var tajt – även om jag hade klarat mig utan några jazziga solon – och den vithårige barden rabblade ord i en rasande fart. I flera sånger höjdes tonarten för varje vers, på ett sätt som hade gjort dagens schlagerartister yra i mössan.

Owe Thörnqvist spelade dessutom munspel och gjorde Elvis-rullningar med höfterna som hade orsakat polisingripande på 1960-talet.

Som extranummer kom hits som "Rumba i Engelska parken" (skivdebuten från 1955) och min favorit "Torsten på skorsten", om sotaren som kommer när männen är på jobbet. Han som 
"brukar ramla ner i stugorna/och få kaffe utav frugorna/
och då tackar jag med/wham-a-dam-bam-skid-de-ly-boom-boom".

En sotstänkt erotisk invit från den tid när det fanns hemmafruar i lägenheterna på dagtid.

I dag hade Torsten mötts av tomma rum – men Owe Thörnqvists fortsätter att dra publik på 2000-talet,

Tidlös va' ordet, sa Bull.