Strax efter klockan 22 intar ett gäng förrymda matroser Ocean stage på TSR-området. Det är i alla fall så de introducerar sig själva.

 Timbuktu med kompbandet Damn! startar i ett halvhögt tempo, och det är egentligen först i tredje låten, ”Gott folk”, som publiken kommer i gång på riktigt. Trots kyliga vindar och duggregn kastar Timbuktu av sig kavajen, publiken gungar i takt med musiken - och hamnen har aldrig varit varmare.

 Men sedan kommer svackan. Grym beatbox, svängiga balkantoner och imponerande blås- och gitarrsolon fungerar inte. Allting känns avslaget. Timbuktu flyger fram och tillbaka på scenen, men det ser oinspirerat ut. Inövat.

 Det låga tempot håller i sig en ganska lång stund. Den annars så grymma låten ”Malmö”, om hatkärleken till staden han bor i, försvinner upp i augustihimlen - och det är egentligen bara under hitlåtarna ”En high 5 & 1 falafel” och ”Alla vill till himmelen” som det blir riktigt bra drag.

Men efter en knapp halvtimme vänder det igen.

 ”Om det här var en fotbollsmatch hade det varit halvtid nu”, förklarar Timbuktu. Och det kunde inte vara en bättre metafor. När andra halvlek startar har alla, trots utebliven vilo- och vätskepaus, mycket mer energi. Damn! river i gång ”Resten av ditt liv”, Timbuktu dansar upp och ner på högtalarna och energin sprider sig genom hela publiken. Och till skillnad från första halvlek håller det hela vägen ut, till och med i förlängningen - extranumren ”The botten is nådd, ”N.A.P” och ”Det löser sig” fick förmodligen även de största skeppen vid kajen att gunga.

 Trots ojämnheten är det egentligen aldrig någon tvekan om varför Timbuktu är en av Sveriges största artister. Den lilla mannen med det stora självförtroendet har en otroligt hög högstanivå.