Kajsa Grytt kliver upp på Nissanscenen och säger att "det är härligt att vara punkikon när man är 50 år, jag känner mig evigt ung" – med anledning av att presentatören har refererat till hennes tid i 80-talsbandet Tant Strul.

Och visst; när hon börjar sjunga vid lunchkonserten finns samma glöd och sårbara, bevekande röst som för 30 år sedan. Även om den har djupnat och mognat.

"Snälla ring mig, kom ta min hand/Lägg det på mig, så lätt du kan", sjunger hon i lunchkonsertens första nummer, "Dina händer är fulla av blommor" – skriven av Christopher Sander i bandet Ingenting.

Kajsa Grytt ackompanjerar sig själv, sparsmakat men effektivt, på akustisk eller elektrisk gitarr och resten av konserten består av egna låtar. Några blir till små noveller, som "Manhattan" där hon reser till New York med sin då 12-årige son.

Men vi får också höra hennes "enda hit", enligt artisten själv. Det är "Dunkar varmt" från 1983, en av de hetaste kärlekssånger som har skrivits på det svenska språket.

Jag har hört låten flera gånger live med Tant Strul men den har aldrig varit så innerlig som denna dag på Nissanscenen, som om den var gjord att sjungas till en ensam gitarr.

"Det där handlade om kärlek i 20-årsåldern, nu blir det medelålders cynism som ändå kan innehålla ljus", säger hon och spelar den sista låten "Allt faller", med en smäcker refräng:

"Det är alltid samma sak/allt faller ner/det är alltid samma sak/men jag vill bara ha mer".

Jag avundas dem som fick uppleva mer av Kajsa Grytt, vid henne betydligt längre konsert i Musikgemaket på onsdagskvällen.

De kanske fick höra "Utdrag ur Sjävbiografi", hennes bidrag till plattan "Sonja Åkesson tolkad"? Den saknade jag på Nissanscenen.