Hon älskar att promenera vid havet och uppskattar därför besöket i Falkenberg extra mycket. Och så tycker hon att genombrottslåten ”Always you” är skitdålig.

Mycket mer får vi inte veta om Sophie Zelmani som är oerhört sparsmakad i sitt mellansnack. Hon gör helt enkelt inte mycket väsen av sig på scen och det är en märklig upplevelse att se henne live.

Sophie sitter under större delen av konserten, spelar gitarr ibland, plockar någon enstaka gång upp tamburinen eller blåser mycket försiktigt i sitt munspel. Hon är ödmjuk näst intill självutplåning. Men har ändå något som fångar folk.

Bob Dylan gillade till exempel hennes tolkning av ”Most of the time” så mycket att han plockade med den i soundtracket till sin film ”Masked and anonymous” och Sophie viskar fram den som andra låt.

Men den som stjäl showen är den gudabenådade gitarristen Lars Halapi och Zelmani verkar inte ha något emot det. Han är också ganska anspråkslös i sin framtoning till att börja med. Men när han väl kommer i gång med sitt lyriska gitarrspel är det värt entrépengen bara det.

Här finns ett helt annat temperament än vad affischnamnet presterar. Tillsammans med Tomas Axelsson på bas/gitarr och Peter Korhonen trummor/dobro lyfter Halapi fram Zelmanis vemodiga och lågmälda sånger en dimension och möts av folkets jubel denna regniga kväll i Falkenberg. En märklig upplevelse som sagt, när stjärnan hamnar i skuggan av sin högra hand.