Nästan all lyckad komedi har ett tragiskt eller elakt stråk – från snubblande på bananskal till missförstånd och parodier. Däremot gäller inte det omvända förhållandet och därför går Johan Kling vilse i sin nya film.

I den 48-årige stockholmarens med rätta hyllade regidebut ”Darling” imponerade den realistiska dialogen och den vemodiga tonen. Man levde sig in i huvudpersonernas liv och brydde sig om hur det skulle gå för dem. I ”Puss” får Michael Segerström spela en sur fastighetsägare som letar regelbrott för att kunna vräka den feministiska teatergruppen och Michelle Meadows har bara en liten biroll.

I centrum står istället teatergruppens ledare Katja (säkra långfilmsdebutanten Susanne Thorsson), ett kontrollfreak som har problem i relationen med sin pojkvän och dövar stressen med bag-in-box-vin.

I en mörkare berättelse hade hon varit en intressant person att följa, men i den här misslyckade förväxlingskomedin blir hon bara navet som mer udda karaktärer ska rotera kring.

”Puss” innehåller många scener där den dramatiska potentialen tappas bort i försöken att skapa humor utan att ha tillräckligt dråpliga situationer eller vassa repliker.

Sidohistorien om den överviktiga, ensamma tjejen My, som tror att hon blir uppvaktad av Sebastian (Lars Bringås), är bara ett exempel. My gestaltas med värme av ”Lotti” Törnros, som 2005 gästade Varberg med sin egen självutlämnande pjäs ”Mitt liv som tjock”.

Lika bra är Philomène Grandin, som på somrarna är i Söndrum med maken och artisten Lars Demian Bengtsson. Hon spelar filmens motsvarighet till Betty Rizzo i ”Grease”, den tuffa tjejen som röker och blir gravid med en kille som inte vill ta hand om barnet. Synd att inte de kvinnoödena fick större utrymme.

Det har skrivits en del om att två av bröderna Skarsgård nu möts på vita duken för första gången, efter att tidigare ha jobbat med sin pappa Stellan och de yngre syskonen Sam, Bill och Valter. Men faktum är att Alexander och Gustaf (som ska filmatisera Johan Klings bok ”Människor utan betydelse”) inte har en enda scen ihop.

Storebror Alexander gör en typ av snygg, kall, strulig kille som han ofta spelade före genombrottet i USA och Gustaf smyger omkring på teatern som den tyste teknikern Jon. Lägg därtill en uteliggare (Peter Carlberg), ofullbordade lesbiska undertoner och en mystisk besökare spelad av Richard Ulfsäter, som jag bara ser som den korkade skåningen Steffen i ”Playa del Sol”.

Georg Riedels jazziga musik påminner ibland om David Lynch-kompositören Angelo Badalamentis deckarvispkomp och ibland om en Woody Allen-film, men där slutar tyvärr likheterna med kungen av neurotiska relationskomedier. Johan Kling bör satsa på sina starka sidor och det verkar inte vara att få folk att skratta.

Jag tänker mer på Robert Altmans sista långfilm ”A prairie home companion”, som utspelar sig på en teater där en radioshow spelas in. Den har också ett myller av ytliga rollfigurer och gav inte heller så mycket förutom enstaka skådespelarinsatser.