För även här är stjärnskottet Linda Molin inblandad i en kvinnlig maktkamp och utvecklar en vänskap med homosexuella undertoner.

Men i ”Bitchkram” är två olika motpoler inblandade. Försöken att bräcka var- andra och få högst status i gruppen sker mellan Kristin och hennes äldre syster Linn (Mathilda von Essen från ”Girl with the dragon tattoo”).

Deras hatkärlek är av ett helt annat slag än mellan bröderna i Öhmans och hans medmanusförfattare Jonathan Sjöbergs mer komiska debut ”I rymden finns inga känslor”.

Efter studentfirandet missar Kristin flyget till sin drömstad New York, som hon ska skriva om för lokaltidningen.

För att inte tappa ansiktet ljuger hon i sin blogg samtidigt som hon gömmer sig hos två syskon på landet. Den då 15-åriga Fanny Ketter (Anja i tv-deckaren ”Bron”) gör ett fint porträtt av Andrea, en udda, deppig, konstnärlig tjej med stark integritet.

Storebror Gustav spelas av Adam Lundgren, som efter en biroll i ”Apflickorna” har blivit känd för rollen som Jehovas vittne i Gardell-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”, där även Kristoffer Berglund (som spelar Linns pojkvän) har en biroll.

Regissörens tydliga, visuella stil syns direkt, med snabba klipp, extrema närbilder och grafiska signaler i form av text över bilderna – exempelvis delar av listan med 1 000 saker som huvudpersonen vill göra i sitt liv.

Scenografin känns denna gång inte lika influerad av Wes Anderson och skådespeleriet är mer realistiskt, med en tonträff i dialogen som nästan är i klass med ”Fucking Åmål”. Och scenen på grusfotbollsplanen ser jag som en hyllning till en av tidernas bästa svenska filmer: Roy Anderssons ”En kärlekshistoria” från 1970.

En sista tematisk likhet med ”Apflickorna” är det uppfriskande, respektlösa sättet som Kristin behandlar sin pojkvän Arthur (Antoni Norén Almén från Halmstad) på. Med en frigjord syn på sex kontrollerar hon honom helt och när han vill gosa efteråt förbjuds han i stället från att säga ”Jag älskar dig”.

– Inte på svenska. Det är otrovärdigt, menar Kristin.

En personlig bonus är att filmen är inspelad i trakterna kring Sundsvall, där jag bodde fyra år som student. Jag känner igen detaljer som utsikten från Norra berget och skrev också en del för Sundsvalls Tidning. Tyvärr är porträttet av dess chefredaktör (Jens Ohlin) så provocerande dåligt skrivet att de scenerna faller ihop och jag nästan drar bort en betygsprick.

Men den får vara kvar, eftersom ”Bitchkram” är väl värd att se som del två i en planerad syskontrilogi av en begåvad 27-årig filmare som själv förlorade en syster i en trafikolycka hemma i Kramfors när han bara var nio år.