B

lickarna, suckarna, anklagelserna. Hon kan inte släppa sin makes otrohet två år tidigare och han tar sömntabletter i smyg. Julen närmar sig och de tjafsar så mycket att sonen (Oscar Pettersson) reagerar.

Det är svårt att ta ögonen från de krisande makarna Erik och Simone Bark. Av flera anledningar. Viktigast är det känsliga skådespeleriet av Mikael Persbrandt och Lena Olin, där båda har en slags avslappnad tyngd både i kroppsspråk och replikföring.

I sin första svenska film på 25 år skapar Lasse Hallström i de scenerna en intim stämning som når långt ut i biosalongen. Lika bra på att skapa spänning i själva thrillern är han däremot inte. Det blir bara enstaka pulshöjare på den långa vägen fram till ett häftigt slut på en frusen sjö i Norrland.

Filmen bygger på succéboken av makarna Ahndoril, som var i sommarstugan norr om Falkenberg 2009 när det avslöjades att de var författarpseudonymen Lars Kepler.

Den blodiga berättelsen som det sistnämnda paret har tagit över, har alltså resulterat i Sveriges Oscarsbidrag, men det tror jag mer beror på regissörens status i Hollywood än enbart kvalitet. Jämfört med boken har manusförfattaren Paolo Vacirca förutom att skala bort många sidospår även gjort handlingen rakare genom att knyta ihop morden med en kidnappning.

Det börjar fortfarande med att det enda vittnet till ett knivmord på en hel familj, pojken Josef (Jonatan Bökman) ligger i koma, men kanske kan minnas något under hypnos. Erik Maria Bark (Persbrandt) får emellertid inte hypnotisera längre, av anledningar som är tydligare i romanen.

Tror ni att han bryter mot reglerna eller?

Reklam- och musikvideo­fotografen Mattias Montero långfilmsdebuterar, medan klipparna har jobbat i en liknande genre med många Beck-filmer.

Visuellt får vi en dyster blekhet som säkert matchar många amerikaners uppfattning om Skandinavien. Flygbilder över ett vintrigt Stockholm samsas med närgångna, handhållna, skakiga sekvenser, medan musiken av Oscar Fogelström drar åt skräckfilm.

En viktig del i en planerad serie (där åtta romaner kan bli lika många filmer) är förstås de återkommande figurerna. Jag gillar att mordutredaren Joona Linna spelas av den i Sverige nästan okände Tobias Zilliacus, som mest sticker ut genom sin sjungande finlandssvenska.

Han sparras fint av bland and­ra Eva Melander som kollegan Margareta, trots att själva polisarbetet ibland känns mer klantigt än trovärdigt. Även ungdomsskådisarna är duktiga, så det jag framför allt saknar är mer driv i den yttre handlingen kring brotten.

Äktenskapsdramat har ju Hallström full koll på och det är konstigt nog de scener som sänker tempot som man minns bäst efteråt.